SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
BRAK bra4k, n.; best. -et; pl. (föga br.) = (Thorild (Hansellis uppl.) 1: 162 (c. 1785)).
Etymologi
[fsv. brak i bet. 1; till BRAKA, v.; jfr d. brag, isl. brak, mnt. brak]
brakande. Schroderus Dict. 80 (c. 1638)
1) till BRAKA, v. 1: kraftigt knakande ljud som uppstår på grund af att ngt brister l. är nära att brista l. dyl. Et skepp, som vädrets ifver / Med brak och knak på skummig våg för stinna segel drifver. Lohman Vitt. 393 (c. 1730). Borta från ladugården ljöd .. braket af bräckta plankor. Benedictsson Folkl. 94 (1887).
2) till BRAKA, v. 2: starkt, (doft) skrällande ljud, dån, skräll. Verelius Götr. 273 (1664). Men kraftigt är allmogens ja eller nej, / Under vapnens skallande brak. Geijer I. 3: 187 (1811). En blixt, ett brak, och ovädret bröt ut med hejdlös våldsamhet. Melin De svarte vik. saga 73 (1910). jfr STORM-, TORDÖNS-, VAPEN-, ÅSK-BRAK m. fl. — bildl. Detta brak med stora ord. SvLittFT 1838, sp. 116. Under det striden om herraväldet i östra Asien med buller och brak fortgår från den ena veckan till den andra. AB(L) 1904, nr 211, s. 2.
Anm. Den hos Columbus Ordesk. 16 (1678) förekommande uppräkningen ”Ett brak, en resa, Eens” tyckes antyda förefintligheten af ett uttryck med ett brak, med en gång, med ens.
Spoiler title
Spoiler content