publicerad: 1922
BRANT bran4t l. (numera bl. bygdemålsfärgadt) BRATT brat4, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
Etymologi
[fsv. branter; jfr sv. dial. bratt, d. brat, ä. dan. o. dan. dial. brant, isl. brattr, äfvensom lett. brůds, takås; i afljudsförh. till BRINK. — jfr BRANT, sbst.]
i fråga om sluttning o. d.: mer l. mindre tvärt (ofta nästan lodrätt) stupande l. uppstigande; starkt sluttande; tvärstupande. Branta backar. En brant trappa. VarR 40 (1538). Bratta klippor. 1 Sam. 14: 4 (Bib. 1541). Tegeltak måste .. vara brantare än plåttak. Stål Byggn. 2: 9 (1834). Strandbotten är mycket brant. Dalin (1850). (Forsen) var för bratt för att kunna passeras. TurÅ 1910, s. 362. (†) Torsken tycker hälst om branta (dvs. med starkt sluttande botten försedda) och djupa vatn. Sv. saml. 5: 252 (1765). — jfr BRÅD-, STUP-, TVÄR-BRANT m. fl. — särsk.
a) i sht tekn. om skrufgängor o. d.: starkt sluttande. En större räffelgång (i en räfflad bösspipa) jemnförd med en mindre, kallas jemn och den sednare brant. Källström Jagt 111 (1850).
b) om kroppsdel: starkt sluttande. Retzius Djurr. 163 (1772). En näbb som är brant emot spetsen. Möller (1790). Hos tjurarne (af finsk landtras) är bakdelen vanligast klent utvecklad, korset brant och låren särdeles tunna. Grotenfelt Landtbr. i Finl. 125 (1896).
c) (†) om terräng: rik på branta sluttningar. Landet är Bärgigt, brutit och brandt. Amer. 12 (1675).
d) mer l. mindre bildl. Min gång på dygdens bratta stig. Nordenflycht QT 1745, s. 6. Det är brant och tungt i lifvets backe. Fröding Guit. 20 (1891). — särsk. (numera föga br.) om motsats: skarp. En brantare kontrast kan svårligen tänkas. Cygnæus 4: 292 (1868). Branta och skarpa motsatser. Rydberg KultF 3: 167 (1886).
e) (mindre br.) i öfverförd l. oeg. anv. om rörelse uppför l. utför en brant. Hiwlsparren, til at häffta Wagnen vthi thet branta nedkörandet. Schroderus Comenius 458 (1639). Uppstigandet .. är .. brant. Bremer G. verld. 6: 5 (1862).
Sammansättningar.
Anm. Ssgr af brant o. ett sbst. (t. ex. BRANT-BACKE, -STRAND, -VÄGG) äro oftast unga nybildningar l. upptagna ur (i sht norrl.) bygdemål o. hafva ännu i regel en mer l. mindre bygdemålsfärgad prägel. I ssgr med p. pr. (BRANT-SLUTTANDE, -STUPANDE) ingår adverbet brant ss. förled.
-KULLRIG. (†) om kulle: med branta sidor. (Kullarna) äro .. af åtskillig form: aflånga, långkullriga, brantkullriga eller kägelformiga. VetAH 1805, s. 22. —
-KUST. brant kust. Kusterna kunna vara .. höga och tvärdjupa (”brattkuster”). Hagman Fys. geogr. 101 (1903). PedT 1905, s. 281. —
-STUPANDE, p. adj. Bärg-radernas sidor .. äro mäst brant-stupande, dock sällan tvär-brante. Gissler IVetA 1751, s. 3. —
-VÄGGIG. som har brant(a) vägg(ar). Den brantväggiga och vilda dalen. Wallin Bref o. dagb. 195 (1849).
Afledn.: BRANTA, r. l. f. (bratta Düben) (†) = BRANT, sbst. 1. Man i brattan snafver. Düben Boileau Skaldek. 3 (1721). Wettersten Forssa o. Hög 21 (c. 1750). —
1) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara brant. Linc. (1640). Sluttningarna aftaga i branthet. Hedin Transhim. 3: 581 (1912).
2) (†) konkret, = BRANT, sbst. 1. Tok växte .. uti brantheten af Landtborgen. Linné Öl. 71 (1745). Rhyzelius Ant. 92 (c. 1750). —
BRANTNING, r. l. m. [jfr d. bratning, äfvensom sv. dial. branting] (†) = BRANT, sbst. 1. Emot .. (berget) eller sjelfva brantningen stå murar .. qvar efter Romarnes stora skådeplatser. Eneman Resa 1: 67 (1711).
Spoiler title
Spoiler content