publicerad: 1993
STUPA stɯ3pa2, v.1 -ade, ss. intr. äv. (numera nästan bl. i ipf. sg.) stuper stɯ4per, stöp stø4p (stöpo stø3pω2), stupit stɯ3pit2, stupen stɯ3pen2 (pr. sg. akt. -ar VarRerV 30 b (1579) osv. -er Fröding Stänk. 36 (1896). — imper. sg. stup Schultze Ordb. 5167 (c. 1755), Fröding ESkr. 1: 85 (c. 1885), Ahlin Markn. 292 (1957: styp; i bygdemålsfärgad dialog). — ipf. -ade (-ede) UpplDomb. 2: 99 (1579: stupede) osv. -te VRP 1648, s. 300. ipf. sg. l. sg./pl. stöp HärnösDP 1694, s. 111, osv. — ipf. pl. stöpo Ingelman 6 (1836, 1843) osv. — sup. -at (-adt) Swebilius SGHelmfeldt A 4 b (1678) osv. — p. pf. -ad HH 2: 15 (1548: vpstupade, pl.), Bureus Runaräfst 194 (1602: stupat, n.) osv. -en VDP 1680, s. 207 (: framstupen). -t Polhem Test. 36 (c. 1745)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(stup- 1536 osv. stupp- c. 1712 (: stuppad', ipf. pl.)—1753 (: stuppade, ipf. sg.). styp- 1957 (: styp, imper. sg.))
Etymologi
[fsv. stupa (med svag böjning), sv. dial. stupa (äv. med stark böjning); jfr fd. stwbe (ä. d. stube, stuve, stubbe, med svag böjning), fvn. stúpa, stiga i vädret, nor. dial. stupa (med stark o. svag böjning), mnl. stupen (med stark o. svag böjning), feng. stupian (eng. stoop); sannol. rotbesläktat med STUV, sbst.1 — Jfr STUP, sbst.1—3, STUP, adj., STUP, adv.1, 3, STUPA, sbst.1, 4, STUPA, adv. o. adj., STUPID, adj., STUPIG, STUPNA, STUPSTOCK, ävensom STÖPA, v.]
I. intr.
1) ha (l. inta) en ställning l. ett läge som mer l. mindre avviker från horisontell ställning osv.; särsk.: mer l. mindre (tvär)brant, ofta nästan lodrätt, l. skarpt l. tvärt l. plötsligt sänka sig l. sträcka sig (nedåt), ofta liktydigt med: slutta l. luta (tvär)brant osv.; särsk. (o. numera nästan bl.) om yta, terräng, skikt, lager o. d., i sht med tanke på avtagande höjd; luta (så l. så); ss. vbalsbst. -ning ofta liktydigt med: (brant osv.) lutning. Polhem Brev 38 (1710). Tvärt öfver Elfven nedsänkas stenkistor på bottn .. Deruti fästas vasar eller ståckar af groft värke, .. hvilka ligga emot strömen uti 30, 40, 50 a 60 graders stupning. VetAH 1743, s. 18. Nedanför trädgården stupade ännu en äng .. ned mot en liten å. Snellman Gift. 2—3: 52 (1842). Vägen .. gick uppför steniga backar .. upp på långa bergsplatåer .. och stupade åter skarpt utföre ned i den .. mörka skogen. Wetterbergh Kapellpr. 6 (1849). Golfvet (i ett slakthus) är belagdt med cement och stupar mot midten, så att afloppet der befinner sig. TT 1877, s. 101. Andernas stupning mot Stilla hafvet är mycket brant, med ett smalt kustland; på östra sidan ligga bredare terrassland. Roth 1Geogr. 312 (1886). Där borgens väggar stupade i vattnet stod nerborrad en skylt med namnet Hafnia. Lo-Johansson Stockh. 5 (1954). — jfr BRÅD-STUPA o. BRANT-, HÖG-STUPANDE. — särsk.
a) (numera mindre br.) om klänning l. kjol: ha en uppläggning, så att klänningen osv. är längre framtill än baktill. (Klänningen) smiter åt lite om baken .. Men det tycker jag inte gör någonting. Men stupar den inte? Hedberg VackrTänd. 75 (1943).
b) (†) om plan (se PLAN, sbst.1 I 5): luta l. slutta; särsk. i p. pr. VetAH 1751, s. 64. Sedan kroppen fullit utföre den stupande planen AB, har han samma hastighet uti B, som om han fullit utföre EB. König Mec. 27 (1752).
c) (†) om nål (se d. o. 2 i), närmande sig bet.: snett rikta sig. En kristallinisk sammangyttring af fina, mot medelpuncten (av blåsstenen) stupande nålar. VetAH 1820, s. 29.
d) (i fackspr., i sht geol.) om bergartslager l. malmgång o. d.: luta (med visst gradtal) i förhållande till horisontalplanet; motsatt: stryka (se STRYKA, v. I 4); ss. vbalsbst. -ning (jfr e) dels (i sht förr) i konkret anv., om malmgång o. d., dels konkretare, övergående i l. närmande sig bet.: riktning i vilken bergartslager osv. lutar från horisontalplanet, maximala vinkeln mellan horisontalplanet o. en lutande yta, lutningsvinkel, fallprofil, fall. Alla de (malm)gångor som deras störtningar eller stupningar hafva emellan .. (60° o. 80°, anses av vissa) för Donlägiske eller danlegte gångar. VetAH 1745, s. 31. (Malm)Gången stryker i SSW och NNO, samt faller 10—12 gr. under horizontal-linien, stupar starkast der högder äro upöfver i dagen. Bergman Jordkl. 1: 257 (1773). Stupning .. kallas vid malmgångar den direction, som de taga på djupet, hvilken mätes och namngifves efter gradbogen, eller efter det gradtal, hvaruti de afvika ifrån lodlineen uti en qvadrant. Rinman 2: 863 (1789). Den vinkel, som lagren göra med horizonten, kallas deras stupning. JernkA 1827, Bih. s. 9. Om ett (bergarts)lager, i stället för att ligga alldeles vågrätt, är lutande åt ett håll, så säges det stupa. Lindström Lyell 54 (1857). Stupning .. (dvs.) maximala vinkeln mellan horisontalplanet och en lutande yta (skiktyta, förkastningsplan etc.). Hadding Geol. 134 (1954). Skiffrigheten, stängligheten eller skiktningen kan ha olika strykning, dvs. riktning i horisontalplanet, och olika stupning, dvs. lutning från horisontalplanet. BergsprängnTekn. 147 (1964). — jfr FÄLT-, LAGER-, SIDO-STUPNING.
e) ss. vbalsbst. -ning (jfr d) i konkret anv., om lutande l. sluttande del l. parti av ngt (särsk. av berg l. höjdsluttning o. d.), ofta liktydigt med: brant l. höjdsluttning, stundom: stup o. d.; äv. i konkretare anv. med särskild tanke på sättet varpå ngt lutar l. sluttar, särsk. om sätt varpå ngts delar bildar vinkel mot varandra (övergående i bet.: vinkel); äv. bildl. Ferrner ResEur. 6 (1758). Den enda anmerkning jag har at .. göra, rörer den osäkerhet, som ligger i höjdmätningarna genom deras osäkra basis från summan af Nordvall's mätning af forssarna och antagandet af en viss stupning dem emellan, som möjligen kan vara helfvetes origtig. Berzelius Brev 8: 48 (1816). Den vakna blicken öfverfar med synbart välbehag den vackra och liffulla tafla, som utbreder sig .. från Hvens skarpa konturer .. ända långt ut mot Kullens branta stupning och Kattegats i solljuset glittrande vågor. Wrangel SvFlBok 1 (1897).
g) i fråga om kroppsdels lutning l. sluttande (jfr 3); i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om axel: sluttande; äv. i utvidgad anv. om ställning: som utmärkes av stupande. (Framtänderna hos hästen) hafva .. fått en märkeligen ökad längd och stupande ställning vid denna ålder (dvs. femtonde året). VetAH 1811, s. 289. De fleste ryggkotornes tornutskott stupa bakåt (hos hästen). ARetzius hos Billing Hipp. 25 (1836). Slägtet Emberitza, 7 Species .. Båda käkarnes kanter inåt böjda, gomhvalfvet fyldt med brosk, näbbsömmen nära roten bakåt stupande. Ström SvFogl. 41 (1839). Det visar sig .. (av gjorda mätningar), att detta cranium, serdeles i anseende till nackens stupning och flathet, .. hörer till ett af de mest karakteristiska af den brachycephaliska .. formen. Retzius EthnolSkr. 145 (1849). Trampdynorna (hos dovhjorten) uppsvälla i fotens bakre del, samt bilda sedan tvänne långsträckta, framåt hvalfvet något tillspetsade dynor, hvilka ungefärligen intaga sulans halfva längd, samt stupa temligen tvärt mot hvalfvet. BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 25 (1897). Flertalet af hans (dvs. en hingsts) första produkter bildades af små, korta och högbenta hästar hvilka till på köpet vanpryddes genom en simpel, stupande länd. NTIdr. 1900, julnr s. 19. En mager man med stupande axlar. Nilsson BombiNick 163 (1946). — särsk.
α) (i fackspr.) i p. pr., om kors (se d. o. I 5 b): vars övre kontur o. bäckenet lutar bakåt o. nedåt; motsatt: rak (se RAK, adj. 1 l). En sluttad (stupande, hängande) kruppa (hos en häst) .. lemnar anledningar för samling. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 19 (1836). Det vanligaste felet (hos fjällboskapen) var tunn bröstkorg i förening med smal rygg, stupande och afsmalnande kors .. och svag jufverbyggnad. Hellström NorrlJordbr. 554 (1917).
β) (i fackspr.) i p. pr., om bog: (i det närmaste) rak, brant. Wrangel HbHästv. 689 (1885). Rak och stupande bog gör rörelsen (hos djuret) hårdare och mera stötande och steget kortare. Juhlin-Dannfelt 154 (1923).
γ) (†) om ögonhår: växa inåt. (A. Murrays) chirurgiska dissertationer .. innehålla nya åsigter af de så kallade chirurgiska sjukdomarne eller deras behandlingssätt. Dessa äro (bl. a.) anmärkningar om .. ögonhårens stupning (med den latinska titeln De Trichiasi). Gadelius ÅmVetA 1819, s. 30.
h) i fråga om ljusstråles lutning ss. vbalsbst. -ning, liktydigt med: infallsvinkel; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. De Rogier Euler 1: 126 (1786). (En elektrisk båglampreflektor) sprider ljuset ofvanifrån, hvarvid en del af de mera stupande strålarna kring midten brytas genom en glasring. 2UB 1: 611 (1898). — särsk. om regnbåge l. solstråle o. d. Den ena hälften är hvit som snö, / .. Den andra är svart som Nigritiens mö, / Af solens stupande stråle bränd. CFDahlgren 1: 233 (1826). Skeppsholmskyrkans kupol glänser i det stupande solljuset. Lindström Kastv. 141 (1931). En praktfull regnbåge stupade i Ålands hav. Kåhre Strandh. 58 (1933).
i) i p. pr. (jfr g, h, j, k, m α), särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv., ofta liktydigt med: (tvär)brant, tvärt l. brant l. skarpt lutande l. sluttande (äv. i uttr. brant stupande). Thenne Klippa .. är på alla Kanter och sijdor brandt och stupande. Sylvius Curtius 543 (1682). Under det vi fare hädan med tidens flod, fare allt fortare utför den stupande floden, och (osv.). Wallin Rel. 3: 152 (1827, 1831). Från den .. lodrätt i hafvet stupande klippa, der (osv.). Fahlcrantz 4: 190 (1865). Från dessa kanaler (vid Bofors verkstäder) ledes vattnet genom stupande tuber till de turbiner, som drifva de olika verken. NF 19: 962 (1896). Jag har kört genom stupande gruvschakt rätt ner i jordens innandöme. Lagerlöf Körk. 155 (1912). Portugal utgjordes här (vid Kap St. Vincent i sydväst) av ett öde taffelland, brant stupande i havet. Gislén UppgSolL 18 (1933). I maj 1900 stod Ekelund en dag uppe på Stenshuvud, den lilla i Östersjön stupande bergskäglan norr om Simrishamn. Werin Ekelund 1: 86 (1960).
j) (numera bl. mera tillf.) i p. pr. (jfr i) ss. adv. närmande sig l. övergående i rent förstärkande bet.: väldigt, oerhört, rasande o. d. Klippan war allestädes omkring stupandes brandt. Sylvius Curtius 608 (1682). (Backen) låg nedanför oss alldeles spikrak, oändligt lång och stupande brant. Lagerlöf Höst 109 (1933).
k) (†) i p. pr. (jfr i), om insektsvingar: halvöppna, icke helt o. hållet utspärrade. Retzius Djurr. 183 (1772). Marklin Illiger 288 (1818).
l) (†) om fartyg o. d.: stampa (se STAMPA, v.2 2), duva (se DUVA, v.2 2); ss. vbalsbst. -ning, äv. i konkretare anv., om enskilt fall av stampning osv. (vanl. enbart om förskeppets nedgående rörelse). När Skeppet seglar Bidevind och .. kränger åt en sida, om då Vattulinien är fylligare Akter än För, så får Skeppet däraf en stupning framåt. Chapman Skeppsb. 35 (1775). Det lilla skeppet stupade rätt friskt emellan korta vågor. MoB 7: 87 (1809). TT 1899, Allm. s. 93 (: stupningar; konkretare).
m) i utvidgad anv.
α) om eld l. skott från eldvapen: som avges med hög elevation, så att projektilen träffar målet i brant stupande riktning; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. om kulbana: skarpt lutande l. sluttande. Krigsskeppen (kunna), i följd af sin stora rörlighet, lätt och hastigt förstärka sin eldlinie på de vigtigaste punkter; hvarjämte stupande handgevärs-skott kunna rigtas från märsarna. Hazelius Bef. 157 (1857). VFl. 1936, s. 14 (i p. pr., om kulbanor).
β) om sol: sänka sig, sjunka, (hålla på att) gå ned. Ekblad 38 (1764). Då solen allt djupare stupar / Och vestliga purpurn blir matt, / .. Du helsas (osv.). Snoilsky 1: 106 (1863, 1869). Det var midsommarafton och solen stupade mot vester. Gustafsson Ber. 3 (1875).
n) (i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels om konjunktur o. d.: sjunka l. sänka sig l. falla, dels om levnadsbana l. verksamhetsområde o. d.: gå l. vara på väg (nedåt l. mot en tillbakagång l. nedgång l. sitt fördärv l. slut o. d.), närma sig (en tillbakagång osv.), stundom äv.: leda utför; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; vanl. i förb. med adverbiell bestämning. At rikets anseenlige capitaler, som åhrligen för .. främmande manufacturwahror utsprungit, i landet förtiänas och besparas samt den stupande handelsbalancen behörigen rättas och justeras. 2BorgP 5: 438 (1734). I korta satser talets böljor stupa (dvs. i Geijers historia), / De synas mörka och de äro djupa. Wirsén Vint. 169 (1890). Under ett virrvarr av strider, som måste ha varit ödeläggande ej minst för kyrkan i de mellansvenska stiften, stupar hans (dvs. ärkebiskop Jöns Bengtssons) bana mot sitt mörka slut. SvKyrkH 2: 439 (1941). (Människorna) hyser motsatta meningar om den väg de går, huruvida den stupar mot fördärvet eller stiger från klarhet till klarhet. Böök i 3SAH LVIII. 1: 9 (1947). Från och med nu (dvs. efter Giftasstriden) stupar Strindbergs och ”åttiotalisternas” bana nedåt i yttre bemärkelse. IllSvLittH 4: 63 (1957). — särsk.
α) i uttr. ss. beteckning för att tiden går l. att en tidsperiod närmar sig sitt slut; särsk. med åtföljande adverbiell bestämning inledd av prep. mot, i sht förr äv. till med huvudord betecknande tidsperiod o. d.
α') om dag, år, tid o. d.: framskrida (mot viss tidsperiod l. visst väderstreck l. sitt slut o. d.), skrida, lida, gå, förflyta; utan åtföljande adverbiell bestämning: dels gå, framskrida, dels: närma sig sitt slut. Än höjes lian (dvs. Dödens Ängels) up .. hon fälles — Tiden stupar, / I Evighetens svall med minnet sig fördjupar. Lidner (SVS) 3: 110 (1788); äv. att hänföra till 6 e. Aftonen stupar till mörker. Almqvist Herm. 100 (1833). Kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Dens. Går an 124 (1839). Året stupade mot höst. Mörne Solbärgn. 75 (c. 1940). Höstdagen stupar mot skymning. Salje NattBröd. 56 (1968). särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. närmande sig l. övergående i bet.: snabb, hastig. Sina ögon de lyckt / för allt, som ej ryms i sekunden / av timmarnas stupande flykt. Bengtsson Tärn. 46 (1923).
β') i uttr. för att beteckna att ngns liv snart är till ända l. närmar sig sitt slut l. att ngn snart skall dö; förr särsk. i uttr. stå på stupningen till graven, stå på gravens brädd. Mig, som nu .. (går) på mitt 68de ålders år, och således står på stupningen til grafwen. VDAkt. 1751, nr 401. Mina lefnadstimmar stupa / Mot det stilla målet ner. Ps. 1819, 451: 1. Snart du fann, att dagen var förliden / Och stupande mot grafven var din stig. Rundgren Minn. 1: 183 (1865, 1870). När livets dagar stupa / och mörkret faller på / .. då (osv.). Heidenstam NDikt. 51 (1915). Hans levnad stupar mot graven. IllSvOrdb. (1955).
β) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α') (†) påskyndad l. ökad. Dalarne, ifrån hvilka berörde vind (dvs. nordvästvinden) ihlar fram öfver Upländske trakterne, äga emot de sistnämde en allmänt känd ganska upphöjd belägenhet, hvarigenom Vinden .. skall ärhålla en slags stupande anfart. VetAH 1804, s. 51.
β') (†) om sinne l. råd. impulsiv l. obetänksam l. besinningslös o. d.; om råd äv.: fördärvlig o. d. (Rådspersonerna) begynte honom (dvs. Alexander den store) ifrån ett sådant Wågespeel och stupande Rådh (dvs. att angripa skyterna) at affskräckia. Sylvius Curtius 528 (1682). Jagh är affskickat til grymma Willdiur, til ett Folck aff stupande och brådstyrtande Sinnen. Därs. 557.
γ') (†) om punkt, övergående i bet.: farlig o. d. Emedan han bleff stält vthi en slipprig och stupande punct och fahra, hafwer han måst grijpa til ett sådant Rådh som närwarande Nödh gaff honom widh handen. Sylvius Curtius 437 (1682).
γ) (†) stupa i ngt, opers.: det sträcker sig l. går ända till ngt, det slutar i ngt. De hederligare hantvärkar hustrur tar sederne efter hand, som de se vara modet och detta kallar man dygden af att vara fri, det stannar intet vid en hederlig fattigdom det stupar i uselhet. CAEhrensvärd Brev 1: 69 (1782).
2) (numera föga br.) om föremål l. växt o. d.: ha (l. få l. inta) en ställning l. ett läge som mer l. mindre avviker från lodrät ställning osv.; särsk. om träd l. stång l. mur o. d.: stå lutande l. snett (o. icke rakt upp), luta (framåt (l. bakåt) l. åt ena sidan l. hållet). Muren stupar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det står på Gullö klippa en enslig svartnad tall, som med en krona af vildt förvridna grenar stupar öfver djupet, såsom ville den störta dit. Bremer Hertha 287 (1856). (Sv.) stupa .. (dvs.) luta framåt .. (fr.) surplomber. Schulthess (1885). Billens stupning mot marken (bör) vara mindre på plog afsedd för styf jord. Juhlin-Dannfelt 309 (1886). — särsk.
a) i p. pr., särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv.: lutande. (Växling mellan) upprättstående och något stupande bokstafwer. Hof Skrifs. 48 (1753). Den trånga Härden, korrta Forman och hastiga samt stupande Blästern tyckas bidraga (till den hastiga nedsmältningen av tackjärn). Rinman JärnH 393 (1782). TT 1883, s. 139. — särsk.
α) (†) om hus: som lutar så att det snart kan störta samman, som är fallfärdig. Blanche Våln. 103 (1847). Därs. 595.
β) (†) om tand: som lutar tillbaka. (Däggdjurens tänder äro) Stupande, Recumbentes, när de luta med spetsarne efter hvarannan. Retzius Djurr. 118 (1772).
b) (†) övergående i bet.: fällas (fram o. tillbaka)? Dörrarnas remora älr uppehållare är (i Österb.) hehl divers ifrån dem, som i småland finnes och står på golfwet och stupar fram och till bakas; ty denna sitter mitt på dörren och wrides omkring. Linné Skr. 5: 185 (1732).
3) (numera föga br.) om person, äv. djur: vara böjd l. lutad (vanl. framåt), stå (l. gå l. sitta) med kroppen böjd l. lutad framåt, stå osv. lutande, luta; äv. om kropp l. huvud (jfr 1 g). Adlerbeth Æn. 88 (1804; i p. pr. om kropp). Derföre bär .. (människan) sitt hufwud på sina axlar, att hon ej som de åt marken stupande djuren skall skåda endast det, som nedantill är. Franzén Pred. 2: 183 (1842). — jfr FRAMSTUPA. — särsk.
a) (†) i uttr. stupa för ngn, böja l. bocka sig för ngn. (Sv.) Stupa för en .. (lat.) inclinare se .. (eng.) To stoop. Serenius (1741).
b) i p. pr., i utvidgad anv., om ställning l. gång: som utmärkes av lutande, böjd, framåtlutad. GT 1787, nr 104, s. 3 (om ställning). Tor kastade Leikin (dvs. Lokes dotter) ned i Nifelheim. Hon stötte sin ena sida svårt och hennes benbyggnad bröts i fallet. Däraf kommer sig väl, att hon .. har en stupande gång. Rydberg Gudas. 139 (1887).
4) om vatten l. vattendrag l. fors o. d.: (genom rör l. terräng som mer l. mindre brant sänker sig) mer l. mindre häftigt rinna l. strömma l. störta (nedåt); ss. vbalsbst. -ning ofta liktydigt med: fall. Bäcken stupade från fjället ner i dalen. Sedan (Åbo å) .. slängt sig fram med många krökningar igenom åtskilliga forssar .. giör han sin sidsta stupning utföre den branta Halis forssen. BtVLand 5: 78 (1764). (Floderna) börja alla på eller i närheten af fjellryggen och flyta, under betydlig stupning och hastig fart åt sydost, tills de utgjuta sig i Bottniska viken. IllSv. 2: VI (1882). Vid ändpunkten af .. (en underjordisk tub) stupar vattnet genom ett vertikalt rör ned till en 700 meter lång, överjordisk ståltub .., hvilken inleder vattnet till turbinerna. TT 1899, Allm. s. 275. — jfr NED-STUPA.
5) (†) i uttr. stupa med ngt, föra ngt snett, hålla ngt i stupande ställning. En nyläring bör straxt i begynelsen vänia sig att intet stupa medh fijhlen i anstrykningen .. utan föra fijhlen rätt horizontaliter fram, så att arbetet intet blir kullrugt. Polhem ESkr. 1: 102 (c. 1710).
6) falla l. ramla (omkull o. d.); (falla omkull o.) dö.
a) om person l. djur: (av utmattning l. trötthet l. av ett slag l. en stöt l. ett skott o. d., vanl. tungt l. handlöst l. huvudstupa o. d.) falla l. ramla l. störta (omkull) l. stå på huvudet, stundom närmande sig bet.: segna ned, stundom liktydigt med: dimpa, dråsa; ofta med adverbiell bestämning betecknande hur l. vari l. varpå l. varöver l. varifrån ngn faller (tungt) osv.; i uttr. stupa i ngt äv. övergående i bet.: trassla in sig i ngt o. falla (tungt osv.); i sht förr äv. allmännare: falla, ramla; ss. vbalsbst. -ning förr äv. i konkretare anv., om enskild omgång av fallande osv.; äv., i utvidgad anv., om ngt sakligt: falla, ramla; stundom utan klar avgränsning från b. Stupa på näsan, utför trappan. Stupa i säng. Hästen stupade under honom. Stupa på l. över, förr äv. vid ngt. Björnen fick ett skott och stöp död till marken. Theres domare stupa widh steenen. Psalt. 141: 6 (öv. 1536). Then som grop graffuer för en annan, han stupar ther siälff vthi. Balck Es. P 7 b (1603). Hästen gjorde en stupning. Lind (1749). (Vid middagstid) stupade en medelålders borgare på gatan och var död inom några minuter. Hellberg Samtida 1: 27 (1870). Stockarna stöpo här (dvs. i forsen) på ända och gåfvo mycket arbete åt manskapet. Ahrenberg Öst. 55 (1890). En stupad kornett, som ännu icke var död, värjde sig med handen (mot likplundrarna). Heidenstam Karol. 1: 274 (1897). I detsamma slängde käringen en stor sten, som träffade .. (hennes son) rakt i pannan, så han stöp. Wigforss Tatt. 59 (1899). Flickan stöp några gånger .. (under vandringen på fjället men) kravlade upp ur drivan. Rosendahl Lojäg. 88 (1956). — jfr BRÅD-, FRAM-, NED-STUPA. — särsk.
α) (mera tillf.) gå i däck, falla till golvet. Af de modige Kämpar (dvs. i dryckeslaget) / Raglar här en; en staplar, en stupar, och falla the hoopwijs. Stiernhielm Herc. 239 (1658, 1668). Åh, inte stupar jag för ett eller två glas, — yttrade Jansson under många bugningar. Blanche Våln. 400 (1847).
β) (†) närmande sig bet.: vara snubblig. Hästen fehl(ar) 3 finger i Måhlet, och dessutan mycket tung och stupar. GenMRulla 3/10 1711.
γ) (†) övergående i bet.: digna (se d. o. 1, 5). Ynglinganar haffua most dragha quernena, och the vnge stupa vnder wedhabyrdor. Klag. 5: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: dignade). Wij måste stupa och raga vnder wår Tunge Fattigdoms och Hungers Bördor. Fernander Theatr. 464 (1695).
b) dö, omkomma, förlora livet; särsk. (o. numera vanl.) i fråga om att (plötsligt falla (ihop) o.) dö(das) i strid l. för vapen; i p. pf. ofta substantiverat; stundom utan klar avgränsning från a. Stupa i strid, i fält, i ett slag, på sin post. Räkna sina stupade. Han stupade i sista världskriget. Män han welkorde sigh siälf, att han wille stupa för bödel suerdet. ÄARäfst 144 (1596). Blef .. ett skarpt fächtande (mellan fienderna) .. och stupade många på båda sijdor. Verelius Gothr. 128 (1664). Folket stupade hoptals i pesten, af hungern. Weste FörslSAOB (c. 1817). Modern hade fått släpa ut sig på hårt arbete, så att hon slutligen stupat. Spångberg StMän 3: 176 (1924). Av hennes sex söner voro .. tre stupade eller döda i fält. SkrSläktFUggla 1: 2 (1949). Samma år som Gustav II Adolf stupade vid Lützen nämnes (osv.). Fatab. 1949, s. 61. — särsk. i fråga om djur. (Skinnen bliva icke skadade av giftet) doch thet undantagandes, om .. (djuren) legat länge i töwäder eller något kjärr döda, eller ock at the stupat i Maji månad, tå the efter naturen fälla håren. Aken Landap. 81 (1747). En hop gamar kretsade omkring en nyligen stupad mulåsna. Hedin GmPers. 201 (1887). När en hästkrake har gått i selen i alla sina livsdagar, så går han nog där tess han stupar. Salminen Katr. 161 (1936).
c) (vard.) i p. pr., i utvidgad anv. (jfr e), ss. adv. övergående i rent förstärkande bet.: mycket l. väldigt l. rysligt l. rasande o. d.; jfr d. Han (fann) mot kvällsidan, att det var snötjocka och stupande mörkt ute, så att (osv.). Höglund NilsI 41 (1912). Han kom inte hem förrän det var mörkt, stupande trött av att ha varit i farten hela dagen. Alving Chateaubriant Brière 72 (1924). Stupande mörk ångest. Sjöstrand i 3SAH LXXXIII. 1: 18 (1975).
d) [jfr motsv. anv. av nor. stup(e-) (t. ex. stup-mørk, stupe-trøtt); den förstärkande anv. utgår från ssgr ss. STUP-FULL, -MÖRK, -TRÖTT, eg.: så berusad l. trött resp. så mörk(t) att gången blir snubblande o. personen i fråga stupar l. är nära att stupa på näsan o. d.; jfr äv. STUP, adv.3] ss. förled i ssgr, närmande sig l. övergående i rent förstärkande bet.: mycket l. våldsamt l. rysligt l. rasande, äv.: helt o. hållet l. fullständigt o. d.; stundom i emfatisk anv. o. särskrivet; jfr c.
e) i oeg. l. utvidgad (jfr c) l. mer l. mindre bildl. anv., ofta liktydigt med: falla l. dö; särsk. dels i uttr. stupa i graven l. döden, dö, dels om ngt som kan jämföras med l. påminner om ett stupande l. en död i strid, ofta liktydigt med: avskäras l. avhuggas l. skördas l. mejas l. fällas l. falla. Lybecker 15 (c. 1715). Almeträn, .. Lönner som äro Skogarnas Ähra, stupade (för yxan) på stranden wid Floden Galesis. Ehrenadler Tel. 707 (1723). Du (dvs. jorden) gie'r wår mun en kysz, när wi i Grafwen stupa. Frese AndelD 81 (1726). Här fördes, utan nåd, de swarta själar opp, / Som så i tiden ha i mörker sig fördjupat, / At detta sista steg, när de i döden stupat, / War blott att anse, som ett mål för deras lopp. Nordenflycht QT 1745, s. 3. Jag ville vara åkern lik, / som när dess gröda, tung och rik, / för skördarns vassa skära stupat, / ej minnes (osv.). Tegengren VäntVak. 27 (1925). Alla midsommarblomster stupa för liarna. Lamm i 3SAH 50: 411 (1940). Poesiens förluster är inte bara poesiens. / Se dessa för alltid stupade motiv / som i fallet drog med sig symboler. / Det finns ett slagfält översållat av sådana döda. Martinson GräsThule 98 (1958). — särsk.
α) om person: nödgas avgå (från ämbete l. förtroendepost o. d.) l. störtas från maktställning l. inflytande o. d.; om regering l. minister o. d. (förr äv. i uttr. stupa över ända), nödgas avgå, upplösas o. d.; om stat l. samhälle o. d.: upplösas, gå under o. d.; ofta med bestämning inledd av prep. på, vars huvudord anger anledningen till att ngn måste avgå (från ämbete osv.) osv.; äv. opers. Samma tid .. som Hennes Maj:t afled .. stupade och hwälfde then osz widrige Regeringen öfwer enda i Petersburg. Wallin KlagDagUlrEleon. 41 (1742). Här gäller .. för osz, att en gång eftersöka grunden till det onda, och sedan föreslå de tjenligaste botemedel, om ej Samhället skall stupa. AdP 1789, s. 789. (Jag vet icke) huru jag nu skulle kunna sammansätta en ministär, som icke afgjordt komme att stupa strax vid nästa riksdag. De Geer Minn. 2: 162 (1892). (Finansminister N.) Wohlin stöp (på grund av misstroendevotum från båda kamrarna). Spångberg BarnbrHövd. 281 (1939). (Victor Hugo) var i landsflykt under andra kejsardömet, och när detta stöp, återvände han efter kommunen till Paris. UNT 12/12 1974, s. 2.
β) misslyckas, icke ha framgång o. d.; om person, särsk. i fråga om att misslyckas osv. i en tentamen l. examen o. d.: bli underkänd, ”köra”, ”spricka”; om ngt sakligt l. opers. särsk.: misslyckas l. ”spricka” l. falla; ofta med bestämning inledd av prepositionen på, vars huvudord betecknar anledningen till att ngt misslyckas osv. Får .. (arbetarna) inte de' (dvs. nödvändigheten av fast sammanhållning o. solidaritet) i skallen på sig, så kommer hela arbetarefrågan att stupa på att de arbetare, som har de' drägligt, inte vill vara med om strejk. Roos Strejk. 22 (1892). Jag glömmer aldrig det intryck av obönhörlighet, jag fick, då .. en kamrat till mig .. stupade i sin tentamen för Olbers. HEHallberg i LundagKron. 2: 358 (1921). (Filosofen Comtes förslag att indela året i 13 månader) stupar .. på affärslivets vana .. att räkna i halvår och kvartal. Nilsson FestdVard. 211 (1925). En gång fick han pengar så han kunde ta de fyra lektioner (i bilkörning) som behövdes för att få köra upp. Men det stöp på teorin. DN 6/11 1984, s. 35. särsk. om person: komma på obestånd, göra konkurs; om affärsföretag, firma o. d.: gå omkull, gå i konkurs, nödgas lägga ned o. d. Om man icke wiste medel och utwägar .. at antingen minska eller undgå Tullen, så stupade man wäl snart öfwer ända. Stagnell Banquer. 17 (1753). Först stupade Wallmarks ”Journal”, derefter kom turen till ”Stockholms-Posten”. Sturzen-Becker 1: 155 (1861). Jag höll ut det stora hungeråret, / då jämväl de största gårdar stöpo. Lundström UngfinTon. 23 (1900). Så inkedjade som .. (byggmästarna) voro med hvarandra, var det klart att när en stöp, skulle han draga de andra med sig i fallet. NDA 1913, nr 50, s. 6. Väldiga herrar slogo omkull sina egna riken, och hos oss stupade de säkraste företag. Oljelund Gubb. 158 (1934).
γ) (numera föga br.) om eld l. ljuslåga: dö, slockna. Heidenstam Vallf. 87 (1888). Då gick där på tok, då blef väfven ej tät, / .. då slog spinnrocken back, då stöp elden på häll'n. Hallström Skogsl. 78 (1904).
δ) (föga br.) om fönsterruta: gå sönder, krossas. Ur vägen barn och gummor! Pang! / Där stöp en fönsterruta. Heidenstam NDikt. 156 (1915).
ε) i vissa numera obr. uttr.
β') stupa för ngt, ge efter för ngt, falla för ngt. Caiphe boning blef den plats, hwarest .. (Petrus) stupade för frestelsens hwasza udd. Bælter JesuH 6: 325 (1760). (En gudsföraktare) stupar för sina laster. Thomander Pred. 2: 301 (1849).
γ') stupa i olycka, råka ut för l. drabbas av olycka, falla i olycka. RARP 6: 337 (1658). De engelska hafva stupat i samma olyckor, igenom samma fel och laster, som tusende hafva stupat förut, men tagit sig deraf ingen varning. Chydenius 167 (1765).
ζ) (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om lycka: svikande. (Perserna) kunde .. then stupande lyckans brakande wändning och fall intet tåla eller vthstå. Sylvius Curtius 140 (1682).
7) störta l. kasta sig (till marken l. i vattnet o. dyl. l. in ngnstädes).
b) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om fågel: fara l. flyga som en pil, störta. Plötsligt stupade .. (skatan) rakt på huvudet ett stycke ned, med infällda vingar. Rosenius SvFågl. 2: 168 (1922).
8) i fråga om att tumla överända l. göra en volt l. vända sig upp o. ned; äv. med innehållsobj. (se b—d).
a) (†) i uttr. stupa framöver, om foster vid förlossning: vända sig upp o. ned, vända sig så att huvudet är riktat nedåt. Hoorn Jordg. 1: 61 (1697). — jfr HUVUD-STUPAD.
b) i uttr. stupa kullerbytta, se KULLERBYTTA I o. anm. till II. — särsk. (numera mindre br.) oeg. l. bildl. Hoorn Jordg. 1: 61 (1697: stupa kullbytta; om foster som vid förlossning vänder huvudet nedåt). (Vid Västerås riksdag 1527) stupade det andeliga enwäldet i Swea en ömkelig kullbytta. Hallman Blacksta 74 (1748). Uppe i de trakter av landet, där älvarna stupa kullerbytta utför bergklyftorna. Lagerlöf SkildTid. 1: 47 (1892). Östergren (1948).
d) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. stupa gryta, om l. ss. namn på en lek som går ut på att slå en kullerbytta baklänges. NordKult. 24: 25 (1933; i Värml.). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 93 (1949; i Värml. o. Medelpad).
II. tr.
1) motsv. I 1, 2: åstadkomma att ngt l. ngn får en lutande ställning l. ett lutande läge, bringa l. få (ngt l. ngn) att luta, lägga l. sätta l. ställa (ngt) på sned l. så att det lutar; stundom närmande sig l. övergående i bet. dels: tippa l. välta l. stjälpa omkull (ngt), dels: lägga l. placera (ngn) framstupa. Stadnande .. ut wid dören där han stupade koftehatten at hölja ögonen med. Björner Fridth. 33 (1737). Stupa en tunna, en kärra, och dylikt. Sahlstedt (1773). Lätta Stycken läggas uti sin Lavet .. på det sättet, att Stycket upreses på Mynningen och Laveten stupas mot Stycket, som sedan däruti varsamt nedfälles. Törngren Artill. 2: 29 (1795). Den yngste brodern framleddes först, stupades öfver bänken och fick (av rektorn) sina 17 rapp, tog, teg och gick. Hellberg Samtida 1: 15 (1870). Stupa en balja (för att hälla ut vattnet). IllSvOrdb. (1955). — jfr NED-STUPA. — särsk.
a) (†) i fråga om ridning, med avs. på liv (se d. o. II 1): fälla fram. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 96 (1836).
b) (†) i uttr. bli stupad under svärdet, eg. bli lagd framstupa under svärdet (för att avrättas), föras under bilan. (Biskop Brask) hade intet allenast med egna ögon sedt Tyrannens mordiske gierningar, utan äfwen sielf, blifwit stupad under swärdet. En blott slump hade frälst honom. Celsius G1 1: 120 (1746).
c) i p. pf., särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. dels: (skarpt) lutande, på sned o. d., dels: omkullstjälpt. Theorem angående rörelser utföre stupade planer, i anseende til friction. VetAH 1743, s. 125. När åkren om wåren, då den är lagom torr .. med denna plog (av nya sorten) blifwer plöjd, hwilken skär jemn och slät botn, men ej gräfwer forar, som en stupa (sannol. fel för: stupad) och på tå stäld plog gör, så (osv.). SamlRönLandtbr. 1: 266 (1775). Wennerberg 4: 65 (1885; om hatt). — särsk.
α) (†) lutande l. böjd (framåt l. åt ena sidan l. hållet l. bakåt); sned. (Till stålet) fordras en starkare hetta, antingen genom starkare bläst, än til järn, eller med mindre Härd och lika bläst, samt 30 graders stupt forma. Polhem Test. 36 (c. 1745). Risten på .. (plogen) låg stupad bakåt och fastvällder vid billen aldeles som dalplogens rist. Barchæus LandtHall. 29 (1773). Stången står för mycket stupad. Sahlstedt (1773). Rak Bläster (vid järnsmide) gör hårdarbetadt, men stupad twärtom lättarbetadt i Härden. Rinman JärnH 430 (1782). Klipporna .. stå stupade öfver vägen. Schulthess (1885). — jfr FRAM-, UPP-STUPAD.
β) i överförd anv., särsk. dels om skott, dels om fart l. lopp övergående i bet.: brådstörtad l. påskyndad l. snabb l. hastig. Ståhlsverd 50 (1755; om skott). Hvad betyder då, om här vi hunno, / Eller icke, målet för vårt hopp, — / Om i långsamt eller stupadt lopp / Våra förelagda år förrunno? Wallin (SVS) 2: 170 (1830). Nu, åttiårig, ser han solen skrida / Mot vesterns dalar uti stupad fart. Böttiger 1: 151 (1843, 1856). — jfr HUVUD-STUPAD.
2) med sakobj.: vända upp och ned; numera nästan bl. i p. pf.: uppochnedvänd. Hornet (på rimstaven) märker julahöghtijdh .. och ett stupat horn så mÿkit at Julahöghtijdhen tå ändat är. Bureus Runaräfst 194 (1602). R-runan är stupad. Denna form möta vi i Norden tidigast i Kragehul-fyndet. AntT XVIII. 2: 23 (1909). Blott 2 gånger är alfabetet fullständigt, men så egendomligt uppsatt (på kyrkklockan) att de 5 sista bokstäverna blivit stupad spegelskrift. Åmark SvMedeltKyrkklock. 42 (1960).
3) motsv. I 3: bringa (ngn) att vara böjd l. lutad, bringa (ngt) att luta; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: böjd l. nedböjd, framåtlutad, dels (förr) i predikativ ställning övergående i bet.: framstupa, huvudstupa. Näsetippen war någhot nedertryckt, ty barnet lågh Stupat. GullbgDomb. 19/6 1658. Han går lutad eller stupad. Lind (1749; under buckelicht). Ligga stupad med hufwudet. Sahlstedt (1773). Fader Charon .. / Som af sin rodning trött i färjan stupad låg. Lidner (SVS) 2: 175 (1783). Från aktern / Rycker den (dvs. böljan) Styraren ned, med stupadt hufvud i djupet. Adlerbeth Æn. 5 (1804). Drömmen nyckfull sina hugskott smeker, / .. lik Narcissus, öfver källan stupad, / dådlös med sin egen bild han leker. Anderson Dikt. 119 (c. 1850). Schulthess (1885).
4) (numera föga br.) motsv. I 6: störta l. stöta l. knuffa o. d. (ngn l. ngt (ned) i l. till marken o. d.); med avs. på träd: fälla; äv. bildl., särsk. med avs. på rike: störta (i krig). (Bönderna) Angripe så straxs, på the fattiga karar, Som Breffuett förde fram, thogo them, och ledde them Nedh på ijsenn, hårdtt wedh lendtzmandtz gårdenn, Och hugge en Wack på Siönn, Och Stupade them Lijffachtige udij wachen. UrkFinlÖ I. 1: 37 (c. 1600). Fast Hans Kongl. Maij:t hafver låfvat Franckrijke 6,000 man, så är dhät intet straxt intention att stupa rijkett i krigh. RARP 11: 152 (1672). Hvad år som sorgligt flutit fram, / Sen sista glada syskon-dansen / Vid frögden af midsommarskransen / På denna fordom höjda stam. / Der låg den nu till jorden stupad / Med grenen afklädd, kronan kal. Lenngren (SVS) 2: 379 (c. 1800). Då intet annat förslog, så fick väl den usle kättarn trampa ut den fördömda stig, som på sistone skulle stupa honom utan återvändo ned i den lika gruveligt som fröjdeligt välförtjänta Pinan! Högberg JesuBr. 1: 12 (1915); möjl. särsk. förb.
III. refl.
2) (föga br.) störta l. kasta sig (utför ngt), äv. dels i uttr. stupa sig utför, dels utan adverbiell bestämning. I dag skall stå arfweskifte emällan osz Syskiom, efter Fader och Moder: ty de ärna stupa sigh ut för ättstapulen. Verelius Gothr. 10 (1664). Efter honom stupade sig en gammal Girigbuk (i vattnet). Dalin Arg. 2: 274 (1734, 1754). Högberg Storf. 165 (1915).
Särsk. förb.: STUPA AV10 4.
1) (†) till I 2, om sädesstrå l. ax: (vid övermognad l. på grund av storm o. d.) brytas l. knäckas (utan att gå av) varvid axet kommer att luta mot marken (o. falla av); jfr strå-brytas. Celsius Ordspr. 1: 308 (1708; om korn). Axen ”stupa af” och falla på åkern, då de blifva öfvermogna. Arrhenius Jordbr. 2: 124 (1860).
2) (numera knappast br.) till I 6 a: falla av (ngt l. häst o. d.), falla ned från (ngt). (Brudmän som) dricka sig så drukna, at the under wägen stupa af hästen. KulturbVg. 1: 71 (1686). Auerbach (1913: hästen). särsk. (†) i sådana uttr. som stupa armar o. ben o. d. av sig, falla huvudstupa l. stå på näsan o. därvid bryta armar o. ben osv. av sig, stupa hatten av sig, stå på näsan o. därvid tappa hatten. När nu Profossen söker att stella öffvanberörde Joen i Kulleqvarn till fredz, kom Månss i Kallsshaga mycket drucken ther till, och stupade hatten af sig, oppå hvilcken ovitterligen Profossen trödde. VDAkt. 1675, nr 4. Bränvins förtidiga och öfverflödiga njutande förorsakar (bland allmogen i Gladsax med omnejd) sjukdomar, såsom hektik, raseri att de stupa halsen af sig. Tidström Resa 52 (1756). Posten 1769, s. 959. —
STUPA I10 4. (numera föga br.)
1) till I 6 a, bildl., råka ut för (ngt); stöta på (ngt), få se (ngt). Det första som den frigifne stöp i, när han kom hem (från häktet), var historien om en förestående vräkning. VestNorrlA 27/12 1895, s. 3. (Det märkligaste) kom .. på slutet, när fru Sofia och Kristin .. omtalade det känslolösa blodsugardåd som de stupat i på sin nordligaste färdeväg. Högberg Baggböl. 2: 56 (1911).
2) till I 7 a: störta l. kasta sig (huvudstupa ned) i (ngt); äv. abs. Han stupa i på huvude för å rädda henne. Landsm. XVIII. 10: 12 (1901). —
STUPA IN10 4.
1) till I 1 (d): sänka sig sluttande in (under ngt). Kvartsiten .. stupar in under kvartsen. Fennia VIII. 3: 70 (1893).
2) (vard.) till I 6 a, bildl.: falla l. ramla (huvudstupa o. d.) in (i ngt). De hörde inte dit, men de skulle dras in i leken, stupa på huvudet in i alltsammans. Krusenstjerna Pahlen 6: 432 (1935).
3) (vard.) till I 6 a, 7 a: (plötsligt l. på ett vårdslöst sätt) störta l. fara in (ngnstädes), ”ramla” in (ngnstädes). Julaftonen slogos våra dörrar upp på vid gafvel, för att folk lätt skulle så att säga stupa in i butiken, och det kunde väl behöfvas, ty Stora Nygatan var ju egentligen inte någon stråkgata för julklappsköpare. ProNovitate 2: 90 (1914). särsk. (†) bildl. När man .. förelade .. (kyrkofäderna) en fråga om lag eller utwärtes ordning .. då stupade de så in uti denna willfarelsen (om gärningarna), at de nästan wordo förförde ifrå salighets grunden. Borg Luther 2: 702 (1753). (Haeffner talade ej) något språk correct .. hwarföre hans omdömen bäst uttryckte sig i ett utrop, ett kraftord, en ed, eller stupade in i en sådan conclusion efter många fåfänga irrfarter. SvLittFT 1833, sp. 400. —
1) till I 1; särsk. motsv. stupa, v.1 I 1 m β, om sol: sänka sig (ner), gå (ner). Hornborgs slott .. är benämningen på en ganska hög klippa, som med nästan lodräta väggar stupar ned i sjön. Carlén Köpm. 1: 310 (1860). Tavaststjerna NVers 135 (1885; om solen). särsk.
a) motsv. stupa, v.1 I 1 h slutet. Ett bländande solsken, som stupade ned öfver allt med en brännande hetta. Benedictsson Ber. 149 (1883).
b) (numera bl. mera tillf., i vitter stil) bildl. (jfr stupa, v.1 I 1 n (α)); särsk. i fråga om tid, särsk. dels: försvinna ned (ngnstädes), dels i uttr. betecknande att ngns liv snart är till ända; om afton: försvinna hän. Dödlige! se din dag stupar neder i aftonskuggorna. Wallin Rel. 1: 174 (1814, 1825). Timmarna stupa neder mot det stilla målet. Därs. 3: 402 (1831). Under det han satt och åkte, stupade aftonen allt mera ned i gråhet. Almqvist TreFr. 3: 1 (1843). Tiden rinner, kommer från okänd källa och stupar ned i oåtkomligt djup. Moberg Rosell 148 (1932).
2) till I 6 a: falla l. ramla l. störta (huvudstupa) ned (ngnstädes); äv. med bestämning betecknande resultat (se slutet). Så slog då Anders Benchtson till den andre sonen, så att han strax m(ed) förste hugg stupede ned moot taket (som de voro på). 2SthmTb. 7: 103 (1584). Förlora fotfästet och stupa ned i en avgrund. SvHandordb. (1966). särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. stupa ned till ngt, falla osv. ned osv. o. bli till ngt. Till aska och mull stöp kolossen ned. Heidenstam Vallf. 185 (1888).
3) till I 7 a o. III 2 i uttr. stupa ner sig, störta ner sig; äv. refl., i uttr. stupa sig ned, kasta l. störta sig ned, äv. bildl., närmande sig bet.: underkasta sig, ödmjuka sig. Thorer .. högg till honom menn Ogöten stupade sig nid i iorden så att mann kunde see footbladen uppå honom. Reenhielm ThViik. 70 (1680). Tå stupade sig trollet genast ned (från kyrktornet) i mening, att falla på Konungen och krossa honom. Hallman BeskrKiöp. 31 (1728). Alt för gärna wi osz stupa / För en dödlig Afgud nid: / Men när den osz mest är blid, / Lemnar han osz i det djupa. Dalin Vitt. I. 1: 32 (c. 1745). I detsamma se vi en stor valfisk stupa ner sig i sjön alldeles inunder. Högberg Storf. 165 (1915).
4) (numera bl. mera tillf.) till II 1 o. 4: störta l. stöta l. knuffa ned (ngn l. ngt); äv. sätta (ngt) på stup l. sned. Berch GamlManskl. 11 (1771; med avs. på hatt). Fortare än jag hinner omtala detta hade vi stupat ned din kung där borta i pölbrunnen. Högberg Storf. 183 (1915). särsk. (†) bildl., i uttr. stupa tyrannen neder av konungasätet, nedstörta tyrannen från kungatronen. Celsius G1 1: 123 (1746). —
STUPA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. till I 6 a: falla l. ramla l. störta omkull; om byggnad o. d.: störta in, rasa; äv. bildl., särsk. i uttr. stupa omkull på ngt, gå i konkurs l. komma på obestånd på grund av l. till följd av ngt. Männen stöp omkull av utmattning. Then Örten Ferula kan Oxen så förswaga / Om han ohappandes får henne i sin Maga / At han strax stupar kull. Spegel GW 131 (1685). Han hade stupat omkull på några fattiga hundra daler. Backman Reuter Lifv. 1: 65 (1870). De kan än i dag räkna upp .. alla lagårdar, som stöp omkull (under stormen), så att djuren fick ligga begravna .. under takstolarna. Lagerlöf Liljecr. 5 (1911). —
STUPA UT. (†) till I 4, om vatten: strömma l. störta l. rinna ut. Watnet stupade vth så hastigt och häftigt (när dammluckorna öppnats), at nästan hela then Danske Flottan bleff dher sänckter och dränckter. Sylvius EOlai 88 (1678).
Ssgr: A: (I 1 g) STUP-AXLAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om person: som har sluttande axlar. TIdr. 1895, s. 236. —
(I 1) -BRANT. mer l. mindre tvärt (ofta nästan lodrätt) stupande, tvärbrant, stupande brant; i sht om terräng o. d.; om älv o. d., ofta liktydigt med: häftigt strömmande. (På ena sidan av skäret) gå höga, stupbranta klippor ända ned mot vattnet. Samzelius SkogJägarl. 187 (1894). Boberg FjällmF 95 (1930; om älv). —
(I 1 m α) -ELD. (numera föga br.) om eld: som avges med hög elevation, så att projektilen träffar målet i brant stupande riktning. SD(L) 1898, nr 217, s. 3. —
(I 6 d) -FULL3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) (vard.) i hög grad l. svårt l. redlöst berusad, ”dödfull”. Tholander Ordl. (1872). Anm. Ss. eufemism för stup-full användes i sht förr (i vard. språk) det till ordets förled bildade stupis. Landsm. XVIII. 8: 40 (cit. fr. 1850; skolpojks- o. studentuttryck fr. Upps.). Nästan alla voro knäckta .. och många voro stupis. Samuelsson HALärovUpps. 638 (i handl. fr. 1856). Brylå var en kostelig, men tämligen förrädisk dryck, och det behöfdes ej många glas, innan den mindre vande, som först lagt en god grund med punsch, blef ”stupis”. Cronholm Minnesbl. 75 (1908). —
(I 1) -GLUGG. (förr) snett nedåtriktad glugg i fästning o. d. genom vilken brinnande beck l. sjudande vatten l. stenar o. d. hälldes resp. nedkastades över belägrande l. anfallande fiender. KrigVAH 1842, s. 73. Längst upp under takåsen går i en halfcirkel .. den s. k. ”runda gången”, med sina machicoulis (stupgluggar) hvarigenom i forna tider plägade gjutas sjudande hett vatten eller tjära öfver belägrande fiender. SD(L) 1904, nr 8, s. 5. —
(II 4) -HUGG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på träd som skall fällas: hugg l. skåra på den sida av trädet åt vilket håll man vill trädet skall falla, fällhugg. Bucht NorrlSkogsl. 2: 15 (1913). TNCPubl. 43: 154 (1969). —
(I 1, II 1) -KÄRRA. (numera knappast br.) kärra vars lastflak kan lutas så att lasten faller av. Lind (1749). Cannelin (1939). —
(I 1 g) -LÄND, p. adj. (numera föga br.) som har sluttande l. stupande länder. QLm. 1: 89 (1833; om springbagge). 4GbgVSH V—VI. 4: 24 (1903; om hästar). —
(II 2) -MADER. (stupe- c. 1535—1602) (†) om uppochnedvänd m-runa. OPetri 4: 556 (c. 1535). Bureus Runaräfst 152 (1602). —
(I 6 d) -MÖRK3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) (vard.) helt o. hållet l. fullständigt mörk, beckmörk, kolmörk. Rätt som det var, släckte någon talgdankarna, så det blev kol stup mörkt i stugan. Celander NordJul 1: 332 (1928). Aronson Medalj. 191 (1935; om källargång). —
(II 2) -RUNA. (stup- 1679 osv. stupe- 1602) (i fackspr.) om uppochnedvänt runtecken. Bureus Runaräfst 50 (1602). NordKult. 6: 228 (1933). —
(I 6 d) -RUS. (numera bl. tillf.) om kraftigt rus (se rus, sbst.2 1). Strindberg NSvÖ 2: 119 (1906). —
(I 1) -RÄNNA. (mer l. mindre starkt) lutande ränna (se ränna, sbst.1 1) för avrinning av vatten l. transport av virke o. d.; numera nästan bl. om en på husvägg vertikalt monterad plåtränna varigenom regn- l. smältvatten ledes genom en tratt vid rännans övre ända från taket o. d. ned till marken, stuprör. Regnet forsade i stuprännorna. VetAH 1742, s. 117. Strump (Schossgerinne) kallas vid vattuverk en liten stupränna, som, vid dambordets öpnande, leder vattnet ifrån stora rännan, eller reservoiren, in på vattuhjulet. Rinman 2: 856 (1789). Tjuven var en knappt tjuguårig pojke, som på en stupränna klättrat upp på balkongen. De Geer Minn. 2: 270 (1892). Auerbach (1913; om flottningsränna). Maskinen intager genom stuprännan virke upptill 125 mm. diameter af obestämd längd. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 35.
(I 1) -RÄT. stupande rät; ss. adv. äv. bildl., övergående i rent förstärkande bet. (jfr stupa, v.1 I 6 d): direkt, alldeles, käpprätt. Lundell (1893: stuprätt, adv.). Mohn Afghan. 127 (1930; om klippor). Det här bär ju stuprätt åt helvete! Östergren (1948). —
(I 1) -RÖR.
1) om vanl. stående avloppsrör av plåt, anbringat på l. i byggnad för avledande av regn- o. smältvatten från tak på byggnad o. d.; jfr -ränna. VGR 1835, Verif. s. 140. Takvattnet afledes medelst stuprör till rännsten eller direkt i kloakledning. Bergqvist UndPlanRealsk. 164 (1906).
2) [jfr sv. slang stuprör, byxor. Thesleff Förbrytarspr. 97 (1912)] (vard., skämts.) i bildl. anv. av 1, i pl., om smala, tätt åtsittande långbyxor (utan pressveck). IllSvOrdb. (1955).
Ssgr: stuprörs-byxa. till -rör 2: i sg. l. (oftast) pl., = -rör 2. Tonåringar i skinnjackor och stuprörsbyxor. HördeNi 1953, s. 513.
(I 6 a ε) -SISYMBER l. -SIMBER. (†) om växten Sisymbrium supinum Lin. med stjälken växande längs marken, kalkkrassing. Liljeblad Fl. 244 (1792). Därs. 369 (1816). —
(I 1 m α) -SKOTT. (numera föga br.) skott som avges med hög elevation, så att projektilen träffar målet i brant stupande riktning. Hazelius Bef. 331 (1836). 2NF 25: 1145 (1917). —
(I 1) -SKRIDSKO. (mera tillf.) skridsko med stupande, nästan rak spets. Man får ett par skridskor för tre kronor, stupskridskor med nyckel till. Wassing GropSkog. 55 (1965). Mina första riktiga järnskridskor fick jag som tioåring. Men de förnämligare ”stupskridskorna” fick jag vänta på ytterligare ett par år. De hade tvärhuggna nosar och underlättade bromsning och möjliggjorde snabba vändningar. ÖgCorr. 28/2 1968, s. 12. —
(I 1) -SKÄGG. (†) om styva, uppåtstående mustascher. Måste nu ej thes wärr the arme oskyldige skäggen, / Strax de sticka sig uth .. / .. reformeras till ett nu spitzigt skiägg, nu ett snipskägg, / Jungfruskiägg, knollskiäg, Pihlskägg, stubskiägg, nu ett stupskiägg. SvLittTidskr. 1968, 2: 39 (c. 1645). (T.) Stutz-Bart .. (sv.) stup-skjägg, opstruket skjägg. Lind 1: 1507 (1749). —
(II 1) -STÄLLA. (stup- 1931. stupe- 1687) ställa (ngt) på stup l. sned. BlBergshV 18: 11 (1687). Runorna i den fyrradiga inskriften (på Oklundaristningen) äro huggna med ett skarpeggat stålinstrument ..; i den stupställda raden äro de huggna med ett annat, grövre instrument. Fornv. 1931, s. 333. —
(I 6 d) -TRÖTT. (stundom äv. skrivet i två ord) (vard.) mycket l. väldigt trött. Wägner Norrt. 21 (1908). Lindström LeendGud. 137 (1951). —
(I 1, 2) -TYGEL. (i fackspr.) tygel som går snett från en ring i skänkeln på körbetslet o. upp genom en ring på huvudlaget o. häktas fast på däckelkroken o. har till uppgift att hindra hästen från att sänka huvudet (för att därigm ge den en vacker hållning); jfr uppbinds-tygel. TIdr. 1882, s. 165. Stuptygel, äfven kallad uppbindstygel .., afser att vid körning hålla hästens hufvud i en viss upphöjd ställning, hvarigenom han förmås att icke tynga för hårdt på körsvennens hand samt tvingas in i jämviktshållning, så att herraväldet öfver honom ökas. 2NF 30: 508 (1920). Cronquist Ekipage 29 (1952).
(II 2) -VÄNDA. (stup- 1602 osv. stupa- 1950) vända uppochned på (ngt); placera (ngt) med ovandelen l. spetsen nedåt; särsk. (språkv.) med avs. på runtecken. Bureus Runaräfst 86 (1602; med avs. på runtecken; senare egenhändigt tillägg). Den bruna (dvs. hästen) drar två timmerdon med två stupavända stockkälkar lastade på den bakersta. Parling Motorsåg. 39 (1950). Fornv. 1978, s. 221 (om varianter av s-runor). särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv., i det bildl. uttr. med stupvänt huvud, huvudstupa. De ursinnige sielfspillingar äro de störste Poltroner, ty de rusa i döden med stupwändt hufwud. Dalin Arg. 2: 358 (1734, 1754).
B (†): STUPA-VÄNDA, se A.
C (†): (II 1) STUPE-KAR. kar med stupande, snedställda väggar? 1 stort stupekar af Ek. ÅgerupArk. Bouppt. 1751. —
-MADER, -RUNA, se A. —
(I 6 a) -STOCK, sbst.1 eg.: stock som man faller l. snubblar över; anträffat bl. bildl., om ngt som bringar ngn till synd l. brott o. d. VDAkt. 1795, nr 170. —
-STÄLLA, se A.
(I 1 d) -FÖRHÅLLANDE. (i fackspr., i sht geol.) om beskaffenheten hos berggrund o. d. med avseende på dess lutning. Fennia VIII. 3: 54 (1893; om skifferformationer). —
(I 1 d) -PUNKT. Den punkt af kompassen, mot hvilken .. (ett bergartslager) är böjdt kallas stupningspunkten och den större eller mindre grad, i hvilken det afviker från en jemn eller vågrät linie, kallas stupningsvinkeln. Lindström Lyell 54 (1857). —
(I 1 d) -RIKTNING. geol. om riktning (se riktning, sbst.2 3) av stupning mätt vinkelrätt mot strykningen. SvGeolU Aa 31: 13 (1869). —
(I 1 d) -TAL. geol. om gradtal som anger ett skikts l. en gångs o. d. stupning. SvGeogrÅb. 1949, s. 226. —
(I 1 d) -TECKEN. geol. tecken l. symbol (på karta) angivande olika stupningsgrad. Å den tryckta kartan .. (har) insatts dels stryknings- och stupningstecken, dels också djupsiffror vid flera af de gamla schakten, i ändamål att därigenom möjliggöra ett bedömande af flötsens lutning och djup. SvGeolU Ca 6: 184 (1911). —
(I 1 e) -VINKEL. geol. vinkel som lutande skiktyta l. bergartslager o. d. bildar mot horisontalplanet; jfr -angel. Hisinger Ant. 1: 109 (1819). Den riktning, som bildas af de lutande skiktytornas afskärningar på horisontalplanet, benämnes bergarternas strykningsriktning, det håll, åt hvilket skiktytorna luta, kallas stupningsriktning, och den vinkel, som de bilda mot horisontalplanet, stupningsvinkel. 2UB 5: 45 (1902). —
Spoiler title
Spoiler content