BRASK bras4k, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[fsv. brask; jfr d. brask; efter mnt. brasch; jfr BRASKA]
1) (†) buller, brak; i det allittererande uttr. buller och brask, buller och brak, buller och bång; jfr BRASKA 1, äfvensom BRAS 2. Han giorde en härdnad med buller och brask. Sv. forns. 2: 382. — jfr ÅSK-BRASK.
2) (numera föga br.) pomp, ståt, prål; öfverdåd; jfr BRASKA 3. Sombliga slössa i kätio, / The armas Silfwer och Guld, / Med brask the brusa i lätio. Polit. vis. 351 (1600). (Krämarna) biudha osz til gäst, och wijsa osz theras brask, som fordomdags war en Grefwe förstort. Fosz 467 (1621). Bröllops prydd kan föhra Brask. Lucidor (SVS) 444 (1674). Lind (1749).
3) (mindre br.) stortalighet, bombasm, ordprål; skryt; skräfvel, skroderande; jfr BRASKA 4. Det var kung för alla kungar, / Utan fjesk och brask och bång. Öman Lyr. bl. 2: 21 (1868; om K. XII). Låg det än en eller annan gång något brask och bombasm i tonen, då de patriotiska strängarne anslogos. NordT 1884, s. 225. Tomt brask med ”tro på sig själf”. Därs. 1889, s. 226.
