SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
BRASKA bras3ka2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, J. Lund (1683) hos Svenonius G. Gutheim G 3 b (: Ögna-braskan)), -ANDE; -ARE (se under afledn.); jfr BRASK, sbst.1
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. braska i bet. 1; jfr d. braske i bet. 1, 3, 4; af mnt. braschen, brasken i bet. 1, 4; jfr BRASK, adj.]
1) (†) bullra, larma, braka. Botvidi 24 lijkpr. t 3 a (1628). Berget .. rämnar sigh sielff .. medh .. stoort dåhn och braskande. Rel. cur. 56 (1682). En stämma, som hvarken braskar och hojtar eller skälfver. SKN 1842, s. 21.
2) (numera mindre br.; jfr dock slutet) knastra, rassla, prassla; frasa. Braskande af Pergamenter. Sedolär. Mercur. 1: nr 3, s. 5 (1730). Braska .. (t.) rauschen als seidene Kleider. Möller (1790). Det tassar, det braskar öfver sten och stock, / Och trollena träda på heden. Geijer I. 3: 287 (1815). Det .. braskade av träskor i skarsnön. Eklundh Folk på vägen 78 (1918). jfr (†) En Hana (kom) .. springandes, braskade och klappade medh winganar. Balck Esop. 228 (1603); jfr 1. — särsk. (i vissa stående talesätt, fullt br.) knastra på grund af stark köld l. frost. När julen slaskar, skal Påsken braska. Holmberg (1795; under noël). Om Anders (dvs. Andersdagen d. 30 nov.) braskar — Jul slaskar och tvärt om. HeimdFolkskr. 12: 4 (1894). jfr (tillf.): Ute braskar vinterqvällen. Strindberg Dikt. 100 (1883).
3) (numera föga br.) ståta; slå på stort, festa; lefva i öfverdåd. Kötzens begärilse, och .. braskande leffuerne. 1 Joh. 2: 16 (NT 1526; Bib. 1541: högferdigt). Min fader .., / han braskar j fullo ruse / med min broder. Ps. 1536, s. 13 (om faderns gästabud vid den förlorade sonens återkomst). (Handtverkarens) Hustru och Barn braska i Dammast och Silke, och se ut som Adelige Fruentimmer. Sedolär. Mercur. 2: nr 14, s. 5 (1731). Dalin (1850). — jfr ÖGNA-BRASKAN.
4) (numera mindre br.; jfr dock slutet) skrodera, skräfla, tala stort; skryta; göra väsen af sig. 1 Mack. 10: 74 (Bib. 1541). Den som föga weet, han braskar aldramäst. Achrelius Mor. A 4 b (c. 1690). Det braskades .. om den verldsberömda svenska tapperheten. Samtiden 1871, s. 311. Allt utvärtes braskande med religiösa känslor har varit mig motbjudande. De Geer Minnen 1: 29 (1892). — särsk. (fullt br.) i p. pr. i adjektivisk anv.: skräflande, stortalig, bombastisk, svassande; skrytsam; äfv. i öfverförd anv. om föremål, färg o. d.: prålig, uppseendeväckande, utmanande; äfv. ss. adv. Ett braskande loftal. Braskande annonser, reklamer. Braskande färger, toaletter. Atterbom Lyr. 2: 116 (1820). Braskande talesätt. Samtiden 1871, s. 23. Resa upp ett braskande 5-vånings stockholmshus midtbland de enkla och låga borgarhusen. SvTidskr. 1911, s. 37.
Särskilda förbindelser (till 3): BRASKA PÅ l. UPPÅ. (†) slå på stort; ”vräka sig”. (Han) braskar på vid sina trakteringar med flera slags viner. MoB 2: 46 (1792). Læstadius 2 Journ. 258 (1833).
BRASKA UPP. (†) rumla upp, festa upp. Then ther mykit församlar och sich sielffuom intit gott gör, han samlar åt androm och andre skola braska thet vp. Syr. 14: 4 (1536).
Afledn.: BRASKARE, m. (†) till 3: person som lefver öfverdådigt; jfr BRASSARE. Panketerare, braskare, drinckare, dobblare, röffuare, bolare. Balck Ridd. D 3 b (1599). Lind (1749; under brasser).
Spoiler title
Spoiler content