BROA brω3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. broa; jfr d. bro, v., isl. brúa; afledn. af BRO]
1) (i sht i fråga om ä. förh.) till BRO 1: lägga väg (öfver kärr l. dyl.); äfv. tr. GR 17: 329 (1545). Broa öfver kärr och andre sänckte ställen. Arbin Ing. 16 (1761). Broa ett kärr. Dalin (1850).
2) (numera nästan bl. bygdemålsfärgadt) till BRO 2: belägga (väg l. dyl.) med ett fast lager af sten l. trä l. dyl.; äfv.: laga (en väg). GR 16: 586 (1544). Vägen .. bygdes, lagades eller broades med idel små rundade klapporstenar. Linné Gothl. 168 (1745). En .. väg, broad med på tvärs lagda träd kallas i Värend kaflabro eller kaflingabro. Norlind AllmogLif 78 (1912).
b) (fullt br.) ss. vbalsbst. broning i konkret anv., dels om plankbeläggningen på en bros kör- l. gångbana, dels mil. om den på stöden hvilande delen af en krigsbro. NF (1878). En brygga består af .. stöd och broning. Broningen .. utgöres .. af underslag, vandringsplankor och öfverslag. Zethelius Fältarb. 80 (1892). 2NF (1905).
4) till BRO 6 a: göra bro i kolmila. När .. (man är tvungen att göra bro öfver milbottnen), tager man mossa och ris att broa med. Skogvakt. 1892, s. 90. — ss. vbalsbst. broning i konkret anv. om lager som bildar bro i en kolmila. Ofvanpå .. (underslagsstängerna i en resmila) lägges i rund öfver allt en broning af klufvet virke, och derpå inreses veden på vanligt sätt. JernkA 1824, s. 330.
