SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
BRUCKLA bruk3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; BRUCKEL.
Etymologi
[besläktadt med BRÅKA]
(hvard.) bråka, (börja) gräla. Inte ska herrn bruckla, inte. Hodell Konsten att vara teaterdir. 27 (1867). Ett par rigtiga fullblodsbusar .. (stodo) och brucklade invid en af Stockholms kyrkogårdar. Brucklet öfvergick till handgripligheter. SmålP 1892, nr 52, s. 2. Karlfeldt FlPom. 18 (1906).
Afledn.: BRUCKLIG, adj. (hvard.) bråkig.
Spoiler title
Spoiler content