SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRYNE, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[afledn. af BRYN]
(†) (öfre) gränsyta, kontur, öfverkant, ytterkant; jfr BRYN 2, 3. (Bergets) vackra skapnad och hvälfda bryne. Tilas PVetA 1742, s. 6. Öfver hafvets bryne. VetAH 1750, s. 9. Så väl närmare till centrum af julen, som ytterst vid deras brynen. König Mec. 171 (1752). — jfr JORD-BRYNE.
Spoiler title
Spoiler content