publicerad: 1924
BRYN bry4n, n. (BOlavi 19 b (1578: ögnebrynet) osv.) ((†) r. l. f. VarR 7 (1538: ögnabrwnen), Lovén Dante 1: 116 (1856); f. Lind (1749; jämte n.), Meurman (1846; jämte n.); m. Moberg Gr. 185 (1815; jämte n.)); best. -et (i ä. tid möjl. i vissa fall att hänföra till BRYNE, sbst.2) (ss. r. l. m. l. f. -en); pl. = ((†) -er VarR 9 (1538: ögnebruner), Möller (1807));
förr ngn gg äfv. BRYNA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (kan äfv. hänföras till sg.-formen bryn).
Ordformer
(brun VarR 7 (1538: ögnabrwn), Spegel 162 (1712: ögnabrun); bryn BOlavi 19 b (1578: ögnebrynet) osv. bruna IErici Colerus 2: 251 (c. 1645: Ögnabrunorna), VRP 1689, s. 489 (: watnbrunan); bryna Stiernhielm Arch. E (”C”) 1 a (1644), Lind (1749), SvMerc. IV. 1: 407 (1758: stignings brynan))
Etymologi
[fsv. brun, bryn, f., motsv. d. bryn, isl. brún; en n-utvidgning af den stam som föreligger i feng. brū, ögonbryn, ögonlock, ögonhår (eng. brow), sanskr. bhrū-, ögonbryn, gr. ὀφρῦς, ögonbryn, bergkam m. m. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr lat. supercilium, ögonbryn, framskjutande kant, höjd m. m. — Jfr BRYNAD, sbst.2, BRYNE, sbst.2, BRÅ, sbst.]
1) ögonbryn; ögonlock; panna.
a) om den ögonen skyddande båge af hår som sitter mellan ögat o. pannan, ögonbryn; stundom ngt allmännare, om den skyddande kanten (oberoende af om den är hårklädd l. ej); numera hufvudsakligen bl. i ssgn ÖGON-BRYN samt då af sammanhanget tydligt framgår hvad som åsyftas. Tu Erre, .. Dett ene öfwer Ögatt i Brynett och dett andre under ögatt. BtÅboH I. 8: 85 (1636). Brinnande ögat .., / Till hälften doldt af de buskiga bryn. Arfwidsson Oisian 1: 330 (1842). (Blicken hos en örn) får en egen skarphet därigenom, att den liksom beskuggas af ett bryn, bildadt af ett särskildt ben, som i kraniet är fästadt öfver ögat som ett tak. Quennerstedt Värld 7 (1904). Brynen drogo sig hotfullt samman, och det stack något vasst ur de grå ögonen. Essén Vap. 168 (1917). — [med afs. på bet.-öfvergången jfr eng. brow] (poet., knappast br.) mer l. mindre tydligt öfvergående i bet.: panna. Den goda viljan gjorde hans bryn så klart. (Cavallin o.) Lysander 192 (1872). — jfr GRISBORST-, ÖGON-BRYN.
b) [jfr fsv. brun samt ä. nysv. ÖGON-BRYN i motsv. anv.] (†) ögonlock. Väl tusen ögon, utan bryn, det har. Kullberg Ariosto 4: 211 (1870; om ett vidunder; it. senza palpebre).
c) [efter nylat. supercilium acetabuli] (†) anat. om den framskjutande öfre kanten af höftpannan; elliptiskt för LEDSKÅLS-BRYN. Florman Anat. 1: 347 (1823).
d) [bet. utvecklad ur a] landt. om den mer l. mindre uppskjutande kanten bakom ”ögat” på potatisknöl. LAT 1873, s. 290. Ögon (hos Islandspotatis) medeldjupa med kort bryn. LB 2: 471 (1901).
2) [jfr fsv. altara brun] (numera knappast br.; jfr dock a, b, c, d) kant, ytterkant; rand; gränslinje. Stiernhielm Arch. E (”C”) 1 a (1644). Spegel (1712). Öfversta brynen på et glas. Möller 1: 565 (1745). — jfr DIKES-, STOCK-, VATTEN-BRYN. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (fullt br.) om det yttersta partiet af skog o. d. l. af mark: utkant; stundom elliptiskt för: skogsbryn. Adlerbeth Æn. 85 (1811). Vid skogens bryn. Tegnér (WB) 3: 128 (1821). De (fjällräfvar) som ertappades här i Skåne, träffades merendels på fälten eller i brynet af buskmark. Nilsson Fauna 1: 265 (1847). Gräs, ris, örter m. m. —, som bilda .. skogens kanter (dess bryn). HeimdFolkskr. 24: 11 (1895). — jfr SKOGS-, STRAND-, VASS-, ÖKEN-BRYN m. fl.
b) (poet., fullt br.) i bakgrunden synlig gränslinje (af jord, himmel osv.), horisont, synrand, himlarand. Ditt mål vid himlens bryn du ser. Franzén Skald. 1: 31 (1824). Löftesfullt vid horisontens bryn / de blåa höjder peka upp mot skyn. Melin Dikt. 2: 114 (1901, 1904). — särsk. (föga br.) bildl.: horisont, yttersta gräns; nivå. (De) som sänka allt ned till brynet af sin sjelfkännedom. Rydberg i SAH 53: 138 (1877). Vid tidens bryn. Heidenstam NDikt. 149 (1915). — jfr DAGS-BRYN.
c) (i fackspr., fullt br.) å kolmila: öfre kant (där hvälfningen börjar); jfr BRÅ, sbst.2 UB 3: 443 (1873).
d) [jfr motsv. anv. i d.; jfr äfv. lat. supercilium tumuli] (fullt br.) öfverkant (af skog l. berg o. d.), rand, kontur, krön, topp. Watnet .. (stod) jämt med brädden eller brynet af klipporne, som göra fallet. Block MotalaStr. 6 (1708). Verldens stora ljus sig döljer, / Bakom fjellets höga bryn. Franzén Skald. 1: 299 (1824).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d.] öfre gränsyta (af ngt); i sht i fråga om vatten: vattenyta, ytlager; ngn gg mera allmänt: gränsyta; äfv. bildl.; i poet. spr. äfv. mera obestämdt: yta, plan, rymd. Öfwerste brynan på hafwet (skulle) wara saltast. Hiärne 2Anl. 89 (1702). At icke se (saken) i botnen utan hålla sig vid brynen. Sahlstedt CritSaml. 70 (1759). Lätt skall lösta Anden hitta / vägen ifrån jordens bryn. Tegnér (WB) 4: 43 (1822). Gäddan solar sig i brynen (af floden). Ingelman 20 (1838, 1843). Och röken i byn, / Han stiger mot skyn, / Som menniskoböner mot himmelens bryn. Topelius NBlad 224 (1858, 1870). Hvarje droppe, som i sitt bryn har större täthet och seghet än i sitt inre. (Cavallin o.) Lysander 366 (1877). — jfr HAFS-, HIMLA-, JORD-, VATTEN-BRYN m. fl.
Ssg: (1) BRYN-HVIT. [efter isl. (Poet. Eddan) brúnhvítr] (enst., arkaiserande) som har ”hvita” (dvs. ljusa) ögonbryn. (Jättens) brynhvita och guldsmyckade maka, Tys moder. NF 7: 189 (1883).
Spoiler title
Spoiler content