BRÅLA, v.; pr. ind. sg. -ar. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) bråla, bråka, ifrigt arbeta, motsv. nor. dial. braala, larma, väsnas; jfr d. bralle, tala högröstadt, larma, nor. dial. bralla, t. dial. o. holl. brallen, äfvensom BRÖLA samt VRÅLA]
(†) högljudt ropa l. jämra sig. En ropar miölck oc sked, en skrålar och brålar i bencken. BrölBesv. 319 (c. 1670; enl. handskr. C; i handskr. A: wrålar). Ynkeligit skri och brålande. Peringskiöld Hkr. 1: 802 (1697).
SAOB
