SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRÅTE brå3te2, sbst.2, r. l. m., i bet. 2, 3, 5, 6 äfv. n. (BoupptVäxiö 1796, Lindqvist Herr. 85 (1917)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. -en; äfv. BRÅTA brå3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(bråte 1640 osv. brotte (bråtte) c. 1585 (: bråttin, best.)—1707. brote 1853 (: broten, best.). bråta (eg. o. urspr. oblik kasusform) 1559—1896. brotta (bråtta) (eg. o. urspr. oblik kasusform) c. 1540—1750. bråt 1836. brot(t)her (bråter osv.), pl., 1542—1746. brut- (i ssg) 1565. bruten, sg. best. 1689 (: steenbruten))
Etymologi
[fsv. bruti, brote, bruta, brota, sv. dial. bråte, motsv. nor. dial. brote, isl. broti; liksom BRÅTA, v.1, afljudsbildning till BRYTA; jfr BRÅTA, sbst.1, äfvensom BRÖT]
1) i oordning liggande samling af fällda l. kullblåsta träd; markområde hvarpå en dylik samling befinner sig; stundom öfvergående i bet.: svedjeland. RARP 3: 253 (1642). Ingen bråte blifver rögd. SP 1779, s. 137. De, som haft bråtar att bränna, hade haft ett godt och lätt arbete detta år. Lagerlöf Berl. 2: 174 (1891). (Att så i askan på den brända jorden) kallades att ”så i bråte”. Grotenfelt JordbrMet. 159 (1899). — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) af fällda träd uppkastad (tillfällig) förskansning (i skogen), förhuggning; ofta i uttr. fälla, hugga bråtar l. en bråte. OPetri Kr. 317 (c. 1540). Een af snapphanerne fält bråte. Dahlberg Dagb. 201 (1677; uppl. 1912). Melin VikSaga 211 (1910).
b) i fråga om timmerflottning: samling af timmer som stockat sig vid ngt hinder; jfr BRÖT 1. Englund Ged. 130 (1853). VerdS 192: 47 (1913). — jfr TIMMER-BRÅTE.
2) (numera bl. bygdemålsfärgadt i norra Sv.) af fällda träd gjordt stängsel; område begränsadt af dylikt stängsel. Hillerström Björnf. 25 (1750). En flock getter i ett bråte. Molin Ådal. 29 (c. 1895).
3) skogsaffall (vindfällen, afbrutna trädgrenar, ris o. d.). Salander Gårdsf. 169 (1727). Rundt omkring (vallen) var vilda skogen med sitt bråte och ris, som knastrade under ens steg. Hallström Brilj. 10 (1896). — jfr FALL-BRÅTE.
4) (bygdemålsfärgadt) fisk. i vattnet nedsatt samling af pålar l. störar med påbundet ris, (fisk)vase. Fiska med håf invid de utlagda bråtarna. Landsm. V. 7: 42 (1891). — jfr FISK-BRÅTE.
5) (hvard.) (oordnad) hög l. hop l. mängd l. samling (i sht af skräp). Nu ligger all then pracht af steen een faslig bråta. Rudeen Vitt. 166 (1702). Rullande hus, belastade ända upp på taket med en bråte af folk. Topelius 24: 278 (1862). Hela den fruktansvärda bråten af talmudistisk lärdom. Forssell i SAH 58: 125 (1882).
6) (hvard.) skräp, rask, strunt, ”smörja”; användt med tanke öfvervägande än på ngts värdelöshet, än på förhållandet att det skräpar; förr stundom närmande sig bet.: hvarjehanda småsaker. En litten coffort ful medh bråtte. KKD 7: 148 (1707). BoupptVäxiö 1796. Forna .. byggnader (ha) lämnat en mängd sten och bråte efter sig. Verd. 1884, s. 29. — jfr JÄRN-, TRÄ-BRÅTE m. fl.
Ssgr: A: (2, 3) BRÅT-GÅRD. (†) gärdesgård af hopsamladt ris l. fällda okvistade träd? Så kallad Rishag eller Brottgård. Förordn. 31/5 1815, s. 4. —
(2, 3) -GÄRDESGÅRD. (†) jfr -GÅRD. Linné Sk. 123 (1751). —
(6) -HALM. (†) om annan halm än långhalm; jfr SKRÄP-HALM. VittAH 29: 233 (efter handl. fr. 1559). Därs. 234 (efter handl. fr. 1565). —
(3?) -HYGGE. (†) om slö yxa. Ett bråt-hygge .., som ej doger at hugga fast wed med. Ullenius Ro § 44 (1730). —
(6) -SAKER, pl. (†) skräp. Diverse gamla brotsaker. BoupptVäxiö 1791. Därs. 1835.
B: (1 b) BRÅTE-VIS, adv. Det kan hända, .. att .. timmer i tusental på en gång och bråte-vis kommer utför fallstupet. Molin Ådal. 54 (c. 1895).
Spoiler title
Spoiler content