SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BRÄCKT bräk4t, p. adj.1; n. =.
Etymologi
[eg. p. pf. till BRÄCKA, v.1 II 1]
metall. som lätt bräckes, skör, spröd; om järn l. stål o. d. Johansson Noraskog 3: 34 (cit. fr. 1621). Ett ondt och bräckt järn. Tiselius Vätter 2: 92 (”100”) (1730). (Stålet) är .. bräkt efter härdningen. HushBibl. 1757, s. 127. — jfr KALL-, KOL-, RÖD-BRÄCKT.
Spoiler title
Spoiler content