BRÄSCH brä4ʃ, äfv. bräʃ4, r. l. m.; best. -en; pl. -er40, i Sveal. äfv. 32.
Ordformer
(förr ofta skrifvet breche. breske c. 1700. bressa c. 1640)
Etymologi
[jfr d. breche, t. bresche; af fr. brèche, motsv. it. breccia (se BRECCIA), af fht. brehha, till brehhan, bryta (se BRÄCKA, v.1)]
1) i sht mil. med våld (gm sprängning l. beskjutning) åstadkommen öppning i fästningsmur l. vall l. dyl. OxBr. 6: 30(1628). Skiuta breske, eller öpning på muren. Isogæus Segersk. 463(c. 1700). Spränga brescher i de fientliga fortvallarna. PT 1905, nr 7, s. 2.
2) bildl. Gud gifwe thet inthet så uttydas måtte, att wij göre oss sielfwe en bresche i wåre wälfångne privilegier. RARP 4: 215(1649). — särsk. i uttr. träda l. ställa sig i bräschen för ngn l. ngt o. d., framträda (på den mest utsatta punkten) till försvar för ngn l. ngt. Ställa sig midt i brechen för den hotade statskyrkan. Claëson 2: 20(1857). Han var ej van att krypa bakom ryggen på andra utan med sitt breda bröst ställde han sig gärna i breschen. Billing i 3SAH 15: 69(1900).
Ssgr (till 1): BRÄSCH-BATTERI. bef. batteri afsedt att skjuta bräsch i fästningsmur l. dyl. GT 1788, nr 119, s. 1. —
Afledn. (till 1): BRÄSCHERA, v. -ing. (numera föga br.) bef. skjuta bräsch i (en mur l. dyl.). KKD 11: 167(1710: Brechering). Oftast är man tvungen att först breschera och intaga ett eller flera utanverk, innan man kan gå löst på hufvudvallen. Busch Fästn. 127(1880). 2NF 18: 605(1912).
