SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BUCKLARE buk3lare2, r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(bu(c)klare 17551769. bö(c)klare 15361700. buckler 1715)
Etymologi
[fsv. buklare; jfr isl. buklare, mnt. bokeler, af ffr. bucler (fr. bouclier), afledn. af bocle, (sköld)buckla (se BUCKLA, sbst.)]
(förr) sköld af visst slag. Tagh skölden och böklaren, och statt vp til at hielpa mich. Psalt. 35: 2 (1536). 1VittAH 1: 148 (1755).
Spoiler title
Spoiler content