SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BUCKLA buk3la2, i bet. 1 o. 2 ngn gg PUCKLA puk3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er RP 8: 337 (1640), Möller (1745; under agrément)); förr äfv. BUCKEL, r. l. m.; best. -cklen. Anm. Huruvida pl. buckler (puckler osv.) hör till sg. buckla l. buckel är omöjligt att afgöra.
Ordformer
(buckla (bukla) 1712 osv. puckla (pukla) 1654 osv. pöckla c. 1580. buckel 17121829. boucle (i bet. 3) Spak Unif. 29 (cit. fr. c. 1770: bouclen, sg. best.). bochler, pl. 1640)
Etymologi
[jfr d. bugle; af mnt. bokele, af ffr. bocle (fr. boucle), af senlat. buccula, eg. ”liten kind”, afledn. af bucca, uppblåst kind (jfr DEBOUCHERA). Med afs. på växlingen mellan begynnande b- o. p- jfr BANKRUTT m. fl. lånord, äfvensom PUCKEL. I bet. 3 föreligger senare lån från fr. boucle. Jfr äfv. BUGLA. — Jfr BUCKLA, v., BUCKLARE]
1) rundad upphöjning (l. insänkning) på en för öfrigt jämn yta. Hoorn Jordg. 2: 90 (1723; om ögongloberna). Röda bucklor på bladen (af Ribes rubrum Lin.), förorsakade af Myzus Ribis L. GLagerheim i ArkBot. IV. 10: 23 (1905). — särsk.
a) om (till prydnad afsedd) ofta gm stansning l. ciselering l. dyl. frambragt kupig upphöjning å metallpjäs. Bucklan i midten af skölden. Adlerbeth Æn. 45 (1804); jfr 2. Kalk, förgyld; foten rund med sex bucklor. MeddSlöjdf. 1884, s. 70. — jfr SKÖLD-BUCKLA.
b) om i sht gm sköt l. slag l. dyl. uppkommen ut- l. inbuktning på en yta; jfr BULA 1 b. RP 8: 337 (1640; i bild). Oxenstierna Vanderdecken 8 (1865). (Fartyget) erhöll (vid kollisionen) .. endast en mindre buckla i plåten. VL 1894, nr 244, s. 2. Harnesket hade fått bucklor (i striden). 1LundagKron. 264 (1918). — särsk. i uttr. slå bucklor, blifva bucklig. TT 1901, K. s. 21.
c) om pösigt veck på tyg l. klädesplagg; jfr BUBBLA, sbst. 2. Han hade en buckla i det nystärkta skjortbröstet. MagKonst 1823, s. 32. Topelius Planet. 2: 170 (1889).
2) om (i sht till prydnad l. skydd afsedt)rundt, kupigt föremål. Ekeblad Bref 1: 315 (1654). Betzel med puklorna mång bepryd samt blänckjande stiärna. BrölBesv. 98 (c. 1670). Skyttetyget (omfattade under 1500-talet) stormhatt, krage, rygg- och bröstharnesk, pucklor för armbågarna. 2UB 6: 327 (1904). — jfr BRÖST-, GÖRDEL-, MÄSSINGS-, SILFVER-, SKÖLD-, SPÄNN-, STÅL-BUCKLA m. fl.
3) (större) hårlock; förr särsk. om i form af en rulle formad lock i hår l. peruk. Möller (1745; under agrément). En .. yngling .. med .. uppstruket hår, med stora af konsten gjorda bucklor vid öronen. Crusenstolpe Mor. 2: 57 (1840). FWulff i Finn 1903, s. 52. — jfr HÅR-BUCKLA.
Ssgr: A: (3) BUCKEL-PERUK. DA 1771, nr 169, s. 3.
(1 a) -POKAL. (buckle- 1887) pokal af metall med stansade l. ciselerade upphöjningar ss. utsirning. MeddSlöjdf. 1887, s. 35. PT 1897, nr 243, s. 3.
B (mindre br.): BUCKLE-POKAL, se A.
Afledn.: BUCKLERA, v. (bucklera 1773c. 1850. bouclera Nordenflycht QT 1746—47, s. 138) [efter fr. boucler] (†) till 3: forma (hår) till bucklor; bilda bucklor i (hår); äfv.: frisera (ngn) med bucklor. Jag (var) icke .., som de andra, bouclera (dvs. bouclerad). Nordenflycht QT 1746—47, s. 138. Grubbe FörslSAOB (c. 1850).
BUCKLIG, adj. som har buckla l. bucklor. särsk.
1) till 1. Lindström Bi 37 (1780). Hartman Bot. 266 (1843). Tackjärnsgaltarnes öfveryta (blir vid för stor kiselhalt) bucklig. JernkA 1902, s. 448. Rundt cellens midt förtjockas membranen och blir starkt buckligt uppdrifven. SkogsvT 1912, Fackafd. s. 306. särsk.
a) till 1 b. En silfvertumlare .. förgyld, något buklig i bottn. SP 1779, s. 1098. Strindberg Fjerd. 30 (1877).
b) till 1 c. Än hafva .. (männen) slätt Cravat, än är det buckligt. Kling Spect. P 4 a (1735).
2) (numera mindre br.) till 3. Jacquelina, med .. sitt långa buckliga hår. Almqvist Jagtsl. 13 (1832). Ahrenberg Män. 5: 290 (1910).
Spoiler title
Spoiler content