SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BUGLA 3gla2, i bet. 1 o. 4 oftast BUGGLA bug3la2, bygdemålsfärgadt äfv. BÖGLA 3gla2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Linc. Gg 1 a (1640); -er DA 1772, nr 132, s. 3).
Ordformer
(bugl- Linc. (1640) osv. bogl- Linc. Gg 1 b (1640: boglachtigh). buggl- DA 1824, nr 229, s. 6 (: bugglig) osv. bögl- Schroderus Dict. 2 (c. 1638), Lundell (1893))
Etymologi
[sv. dial. bugla o. buggla, äfv. bögla; sannol. besläktadt med BULA; se Hellquist 70. Med afs. på förh. mellan -gl- o. -ggl- jfr DRÄGLA o. DRÄGGLA m. fl.]
1) (i sht i norra o. mellersta Sv., hvard., mindre br.) = BUCKLA, sbst. 1, särsk. 1 b. Linc. (1640). På yttra Fouderalet voro tvänne bugler, en större och en mindre. DA 1772, nr 132, s. 3. Rostiga flöjeln med bugglorna. Strindberg Fagerv. 92 (1902).
2) (†) = BUCKLA, sbst. 2. Böghla på Skölden. Schroderus Dict. 2 (c. 1638). Buglor eller bulor, beslag på et betsel. Lind 1: 477 (1749).
3) (föga br.) bulnad, bula. Röda buglor af myggbetten. Læstadius 1Journ. 352 (1831).
4) (föga br.) = BUCKLA, sbst. 3. En liten buggla, som nödvändigt ville bilda sig i det slätslickade .. håret. Norrman Skandalh. 67 (1911).
Ssg: BUGL-AKTIG. (†) bucklig. Vpblåst, vpswulnadt, boglachtigh. Linc. Gg 1 b (1640).
Afledn. (i sht i norra o. mellersta Sv., hvard., mindre br.): BUGGLA l. BÖGLA, v. till 1, = BUCKLA, v. 1, särsk. 1 a; äfv. refl.: få bucklor, blifva bucklig. VRP 1693, s. 12. Man tager godset så tjockt att det ej bugglar sig. Almroth Karmarsch 246 (1838).
Särsk. förb.: buggla till10 4. tillbuckla. Norrman Skandalh. 116 (1911).
BUGGLIG l. BUGLIG l. BÖGLIG, adj. särsk. (i sht hvard.) till 1: bucklig. Lind 1: 477 (1749). En förgyld Silfver-Svampdosa .. något buglig. DA 1771, nr 151, s. 4. Fönstret midt emot som var bugligt. Strindberg Fan. 172 (1907).
Spoiler title
Spoiler content