SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BUNGA, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. bunga, af mnt. bunge; jfr t. bunge; i afljudsförh. till BÅNG, sbst.1, o. isl. banga, slå, hamra]
(†) trumma. Tideb. 11 (c. 1525). The blåste Baswn, slogho på Bungor. Fosz 565 (1621).
Ssg: BUNG-SOT, r. l. f. [efter t. bungensucht] (†) sjukdom karakteriserad gm magens utspänning på grund af gasutveckling; jfr TRUM-SJUKA. Alle, som supa mycket brännewijn, äro benägne til matthet, wäder- och Bungsoth. Linder Fross. 13 (1717).
Afledn.: BUNGA, v. [jfr mnt. bungen] (†) slå på trumma. 1Mos. 31: 27 (Bib. 1541). Livijn 1: 396 (1824; sannol. efter bibeln).
Spoiler title
Spoiler content