BURGEN bur3jen2, stundom -gen2, p. adj. -get, -gne, -gna; -gnare. adv. -ET.
Etymologi
[fsv. burghin, borghin, p. pf. af biärgha (se BÄRGA)]
1) (†) som är ekonomiskt bärgad, som äger tillräckliga medel för sin utkomst. Med dem (dvs. 400 Rd.) .. hade jag varit nödtorftigt burgen. Leopold (1787) i 2Saml. 4: 187. De välmående, ja, de blott burgna klasserna. SvFlicksk. 7 (1888). jfr O-, VÄL-BURGEN.
2) välbärgad, (ekonomiskt) välsituerad, i goda omständigheter, välmående, förmögen. Burget folk. Burgna hem. En burgen köping. Barn i burgnare familjer. I mera burgna förhållanden lefvande personer. Ödman UngdM 2: 28 (1876, 1881). Nu när jag har blifvit burgen karl och har mer, än jag behöfver. Lagerlöf Holg. 2: 479 (1907). jfr JÄMN-BURGEN.
