BUS bɯ4s, interj. o. adv.
Etymologi
[jfr sv. dial. bus (buss), strax, busbas, genast, oförmodadt, utan krus, d. bus, nor. dial. bus, adv., burdus, tvärt, rakt, bus l. baus, adj., framfusig, alltför ifrig o. dristig, nt. buus, buutz, t. bauz; jfr BUSS, adv., BUMS]
I. (†) interj.: pytt. (Sv.) Bus! (pytt) (t.) botz oder potz. (Sv.) Bus nisse! (t.) potz tausend. Lind (1749).
II. (hvard., numera mindre br.) adv.: utan betänkande, genast, rakt, tvärt, burdus, bums; ofta i förb. bus bas 4 4 (förr äfv. bus dus); förr äfv. i förb. bus ända fram, rakt fram, rent ut; jfr BUSS, adv. II. Sedan buus duus i håret på hvar andra! VDAkt. 1679, nr 152. Män han som blij owättog / Ska buus på Döra uth. Tidfördrijf C 4 a (c. 1690). Men går det så buus baas, så kan det och intet fela, at ett oväsende blifver. Bark Bref 2: 15 (1705). Om man skulle bus ända fram bestrida hans mening. Lagerström Gir. 30 (1731). Jag skal intet längre gå vtan omkring vtan bus på. Dens. Westph. 54 (1737). Bus i kanalen. Nyblom Hum. 1 (1874). Bispen hade .. bus bas kört ut den näsvise. Lagus Pojk. 235 (1904).
