BUSA bɯ3sa2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. busa, bus(s)u, af halm tillredd lägerplats för vissa djur, ss. svin o. hund; svinstia, hundkoja; samhörigt med BOSS, BYSSJA]
(i vissa delar af Sv. o. Finl., hvard. o. bygdemålsfärgadt) urspr.: läger af halm för vissa djur, ss. svin l. hund; hundkoja. VetAH 1751, s. 200. — jfr HUND-BUSA. — (skämts.) oeg.: läger, bädd, koj. (Vi) lade .. oss ombord, där hvar och en sof i sin busa. SD 1903, nr 44, s. 2.
