[efter eng. buglehorn, eg. buffelhorn, till bugle, buffel; formerna bygel- o. bögel- bero på anslutning till BYGEL 1]
(i fråga om ä. förh.) mus. halfcirkelformigt böjdt mässingsinstrument, urspr. bl. användt ss. signalhorn, sedermera, efter att hafva försedts med klaffar, äfv. nyttjadt i militärmusik. Höijer MusLex.(1864).
