BÄLA, v., anträffadt bl. i inf. o. p. pr. -ande.
Etymologi
[sv. dial. bäla, tala ovettigt, bälä, bräka (om getter), bjäla, vara talträngd, skvallra, prata dumheter, bräka, gråta, jämra sig; möjl. afledn. till BÄ l. samhörigt med BALA, v.3; jfr BÄLL, sbst.1]
(†) bräka; råma; skälla. Verelius 29 (1681). It Lam som synes willia bäla. Spegel GV 269 (1685). Kallmuckerne (anföllo) .. wårt arier-gvardie med skrik ock rop .., lika som bälande hundar. KKD 2: 59 (1708).
SAOB
