BÄLLING, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. ejnbjälling, (djur) som har en testikel; afledn. till BALL II]
djur som har (så l. så många, så l. så beskaffade) testiklar; anträffadt bl. i ssgrna EN-BÄLLING (Serenius Yy 2 b (1734), Dens. Ccc 3 b (1757)) o. MEN-BÄLLING (se d. o.).
