BÄNDEL bän4del, r. l. m. l. n.; best. (knappast br.) -n, ngn gg äfv. -dlen, l. -dlet; pl. (knappast br.) -dlar l. = ((†) -dler (1877)).
Etymologi
[fsv. bändil, m., band, rep, motsv. d. bändel, n., isl. bendill, t. bändel; afledn. till BAND]
1) (i sht i Skåne) smalt, väfdt band af bomull l. dyl. att binda ngt med; vanl. koll. ss. varubeteckning. En bunt hvit bändel. BoupptVäxiö 1742. Schlyter Ordb. 190(1877).
2) i öfverförd anv. om ngt som liknar en bändel; bl. i ssgr. jfr TO-BÄNDEL.
Ssgr: (1) BÄNDEL-BAND. (i sht i Skåne) = BÄNDEL.Möller(1790). —
(2) -KORSNÄBB. zool. benämning på den med två hvita tvärband öfver de svarta vingarna försedda fågeln Loscia bifasciata Nilss. Nilsson IllumFig.(1830). —
(2) -TÅNG. [jfr d. bændeltang] bot. bändling (se d. o.). TurÅ 1918, s. 198.
