SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1904  
CESTUS säs4tus, stundom 32 (sä`sstuss Dalin), l. CEST säs4t, r. l. m.; best. cesten säs4ten; pl. cester säs4ter, äfv. (i sht i mellersta o. norra Sv.) 32.
Ordformer
(ofta skrifvet cæ-, stundom cä-)
Etymologi
[jfr t. o. eng. cestus, fr. ceste, af lat. cæstus, pl., cestus; sannol. besläktadt med cædere, hugga, slå (jfr CESUR)]
beväpning som brukades af knytnäfskämparna i det antika Rom o. som utgjordes af läderremmar (med insydt bly), hvilka lindades om hand o. underarm. Ingen ur skaran / Djerfs framträda och gjorda sin hand med den vådliga cesten. Adlerbeth Æn. 117 (1804, 1811). Han bar en Cestus. Stjernstolpe Æn. 93 (1814, 1825). Aminson Komm. ö. Virg. Æn. 202 (1844, 1854).
Anm. Fordom ansågs lat. cæstus beteckna ett slags klubba (se Schenberg (1739), Lindberg Ant. lex. (1802)); jfr CESTUS-KLUBBA.
Ssgr: CESTUS-30~ l. CEST-KLUBBA3~20. (cestus-) i anslutning till ä. uppfattning; jfr anm. ofvan. Skönnakne ynglingar till brottning drogo, / och diskus hven och cestusklubbor slogo. Tegnér 2: 247 (1840).
-OMLINDAD~020, p. adj. (cestus-) Cestusomlindade händer. Rydberg Ath. 151 (1859, 1866).
-STRID~2. (cestus-) Lysander Tre föredr. 21 (1855).
Spoiler title
Spoiler content