CICERO si4serω, stundom -ro l. -rå, äfv. 302 (ci´cero Weste), r. (m. Dalin(1850)); best. -n; pl. (i bet. 2) =.
Etymologi
[jfr t. cicero, fr. cicéro, it. cicero; benämningen anses hafva uppkommit däraf, att denna stil för första gången användes i den år 1467 hos Sweynheym och Pannartz i Rom tryckta upplagan af Ciceros bref]
boktr.
1) stil af viss storlek. Cicero är större än korpus men mindre än mittel. Svensk författningssamling tryckes för närvarande med cicero. Serenius(1734, under pica). Cicero. Boktryckare och Stylgjutare kalla med detta namn en viss Stylart, som förekommer så väl i vanligt tryck (dvs. tryck med frakturstil) som i det Latinska och Grekiska. Häraf gifvas flere särskildte slag, såsom t. e. Grof och liten Cicero, Antiqua-Cicero (osv.). Fischerström 4: 375(1792). Dubbel Cicero. Fahlgrén Boktr. 19(1853). Petit, corpus och cicero äro .. de vanligaste storlekarna och bilda .. stilförrådets hufvudstyrka. Uppf. b. 1: 553(1873). Nordin Boktr. 53(1881). — särsk. i förb. cicero antikva, cicero fraktur, cicero kursiv, cicero grekiska, cicero arabiska, cicero grotesk kursiv osv. — jfr DUBBEL-,FRAKTUR-,HALF-,KURSIV-, SCHWABACH-CICERO.
2) måttenhet, motsvarande cicerotypens höjd l. kägel. Mäta, huru många cicero bredare och längre papperet är, än columnen. Fahlgrén Boktr. 59(1853).
