publicerad: 1938
KURSIV kursi4v, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. cursiv (-if))
Etymologi
[liksom t. kursiv, eng. cursive, fr. cursif, av mlat. cursivus, av cursum, sup. av lat. currere, löpa, springa (jfr KURS)]
(i fackspr.)
1) hastig, flyktig; i sht pedag. om läsning, översättning o. d.: som sker utan förberedelse o. närmare analys l. med överhoppande av mindre viktiga stycken, ord som man icke känner o. d., kursorisk. En endast kursiv genomläsning. Frey 1848, s. 546. När lärjungen .. kommit in i Livii stil, lär han sig småningom att .. öfversätta denna författare kursivt. PedT 1897, s. 308. En snävare avgränsning av det mera läroboksartade stoffet från vad som kan läsas mera kursivt. Grimberg SvH 4: Förord (1908).
2) om skriv- l. tryckstil: löpande; kursiverad; användt ss. adj. till KURSIV, sbst. 1. Vissa ord, som .. med cursiv styl finnas utmärkte. Edelcrantz Telegr. 33 (1796). Vulfila .. (har) rimligtvis betjänat sig av en mer eller mindre kursiv lutande stil vid översättningens nedtecknande. Friesen (o. Grape) CodArg. 88 (1928).
Ssgr (i allm. till 2 o. då att hänföra äv. till KURSIV, sbst.; i fackspr.): KURSIV-BOKSTAV~02 l. ~20. Norrmann Eschenbg 1: 27 (1817). —
Avledn.: KURSIVERA, -ing. till 2.
a) (i fackspr.) göra (en skriftform) kursiv. Den hieratiska skriftformen, som var en delvis mycket stark kursivering af hieroglyferna. NF 4: 222 (1880).
b) boktr. sätta (trycka) med kursiv (l. i manuskriptet markera detta gm understrykning). De kursiverade orden. Kursiverat av författaren. Tholander Ordl. (c. 1875). HandInd. 251 (1926). särsk. bildl.: understryka; förstärka. (Sångaren ägde tydligt textuttal) utan att förfalla i felet att kursivera eller prenta. Norman MusUpps. 70 (1883, 1888). En abnorm kursivering af kontrastföreställningen. Gadelius Tro 1: 107 (1912). Sonjas kursiverade, ofta paradoxala uttryckssätt. OoB 1930, s. 361.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content