[jfr sv. dial. dakka, gå sakta; jfr ä. sv. DANKA med samma bet. samt det likbetydande, en annan (sekundär) afljudsvokal innehållande sv. dial. dikka (Rietz)]
(hvard. i västra Sv.) gå sakta, traska. Dacka, dacka, räfvaskall, / Räfven är ej hemma. / Han är vid Alebackes kärr / Och spisar stekta vingar. Lekstugan 5(1852; text som sjunges i en viss barnlek, den s. k. räfleken). Sundén Allmogelifvet i en västg.-s:n 78 (1903).
Särskilda förbindelser:
DACKA AF10 4. (i bygdemålsfärgadt tal) knalla (så sakta) i väg. Mattis dackade af med märra och spjälahäcken och kuttingen till ”Byrum” efter brännvinet. Sällberg Långvedsbr. 143(1894).
DACKA ÅSTAD10 04. (i bygdemålsfärgadt tal) = DACKA AF.
SAOB
