DALMATINER dal1mati4ner, m., i bet. 2 äfv. r.; best. -n; pl. =; i bet. 1 äfv. (o. i regel) DALMATIN dal1mati4n, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dalmatiner, mlat. dalmatinus; se för öfr. DALMAT I]
1) = DALMAT I. Påfven Johan IV var .. dalmatin till börden. Jensen Resebild. 108 (1901). Dalmatinern försummar öfverhufvud aldrig ett tillfälle till helg och sabbatsro. Därs. 142.
2) [förmodl. gm ellips ur ssgr, sannol. redan i det långifvande språket; jfr t. dalmatiner dogge, dalmatiner wagenhund, eng. dalmatian (dog), fr. chien dalmatien] (individ af) en från Dalmatien härstammande släthårig, tämligen högbent hundras af smidig o. elegant kroppsbyggnad, till färgen hvit med talrika, små, svarta l. bruna fläckar; dalmatisk hund. Hamilton Hundras. 157 (1900). SD 1900, nr 222, s. 2.
Ssgr: (2) DALMATINER-HUND1030~2. —
