DAMHJORT da3m~jω2rt l. dam3-, l. -jωr2t, m.||ig. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[efter t. damhirsch, dannhirsch, äfv. tannhirsch, urspr. en förtydligande ssg, hvars första led (eg.) är mht. tâme, fht. tâmo, dâme, tâm, namn på samma djur, lånadt af lat. dāma (damma), som dock synes hafva urspr. betecknat dels ett slags antilop, dels gemsen (se Palander Ahd. tiernamen 1: 103 (1899), Schrader Reallex. d. indogerm. altertumskunde (1901; under hirsch)). Det lat. ordet har sammanställts med gr. δαμάλης, ung tjur, δάμαλος, kalf m. fl.; möjl. är det lånord af kelt. l. ligur. urspr.; jfr Walde Lat. etym. wb. (1906) o. där citerad litt. Jfr holl. damhert, fr. daim (hvaraf mnl. dein, it. daino). Formen dannhirsch (tannhirsch) beror på folketymologisk anslutning till nt. dan, (t. tann), skog(sdal) l. till danne (t. tanne), gran osv. — Samma ord är sannol. urspr. DOFHJORT]
(numera föga br.) djuret Cervus dama Lin., dofhjort. Wollimhaus Syll. (1649; under dama). (I konungens park på Öland) finnes en myckenhet af Kron- och Dam-Hjortar. Tuneld 1: 339 (1741, 1773). Kronhiortarne hafva sin brunst i Septembri, men Damhiortarna i Octobri. Linné Öl. 49 (1745). Ahlquist Öl. 1: 427 (1822). En damhjort ung Svafurlam sökt, hela dagen / förgäfves. Ling As. 613 (1833). Kindblad (1868).
