DAMM dam4, sbst.3, r. (l. m.); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[Ordets ursprung är ovisst. På grund af dess bet. skulle det ligga nära tillhands att sammanställa det med t. daum(en), eg. tumme, inom tekniken användt som benämning på vissa slags tappar, kuggar o. d., l. med ä. t. daum, daumb, plugg, tapp. Några förmedlande former mellan de nämnda t. orden o. det sv. damm hafva emellertid icke kunnat anträffas. — Om ordet är inhemskt, skulle det möjligen kunna vara besläktadt med de till bet. snarlika DYMLING o. DUBB. — En tredje, mindre sannolik, möjlighet är slutligen, att ordet är en öfverförd anv. af DAMM, sbst.1 I 1 (eg.: det som hindrar plankorna att förskjuta sig)]
skeppsb. utskuren tand å en plankas (l. ett timmers) långsida, afsedd att vid sammanfogning med en annan (ett annat) gripa in i motsvarande inskärning å denna (detta) o. därigenom hindra de båda hopfogade styckena att förskjuta sig i förh. till hvarandra; jfr TANDLASK; för samma ändamål afsedd plugg l. tapp, inborrad i de båda plankorna, vinkelrätt mot fogen; äfv. om de borrade hål i hvilka de nyssnämnda pluggarna inpassas. Norberg Vial 89 (1782). Röding 3: schw.-d. ind. (1798). Med en så kallad centrumsnafvare af 2 till 3 tums diameter utborras de större cylindriska hålen eller dammarna. Witt Skeppsb. 46 (1857). NF 3: 827 (1879). Linder Lärob. i sjömanskap 1: 47 (1896). — jfr HALF-, RUND-DAMM.
