DAMMIGHET dam3ig~he2t (da`mmighet Weste), r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dammig. Serenius (1741). Berzelius Reseant. 87 (1818). Dalin (1850). Björkman (1889). — bildl.; jfr DAMM, sbst.2 2 f α. Svenskheten består .. icke i en fnurr, en archæologisk dammighet, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styfhet och pock. Almqvist Sv. fattigd. 23 (1838).
