DAVID da3vid2, stundom da4vid, sbst.1
namn på den gammaltestamentlige konungen; särsk.
1) i vissa bildl. l. i öfverförd anv. nyttjade förb. — särsk.
a) Davids harpa. särsk.
α) = DAVIDSHARPA 1 b α (jfr APOLLO 1 a γ: Apollos lyra). Och när han börjar rätt på Davids Harpa klinga, / Hans drifft kan honom vidt om Sol och Stiernor svinga. I. Björklund hos Frese Andel. dikt. Inl. 7 (1726; om Frese). Då kommer från parnassens branter / en yngling .. / med lagern i sitt mörka hår: / den hänger han på Davids harpa / och griper i dess guld och slår / ackord. Tegnér 2: 521 (1839; om J. O. Wallin). Wirsén Vint. 165 (1886, 1890).
β) (†) = DAVIDSHARPA 2. En .. spelte på k(o-nung) Davids harpa, hade stålskrufvar til strängarna. E. Björck (c. 1740) i Karol. krig. dagb. 3: 90.
b) [efter t. davidsschleuderstein; jfr 1 Sam. 17] (†) Davids slungsten, benämning på petrificerad ekinit (ett slags sjöborre). Linné Syst. nat. 3 (1735). Echiniter. Davids slungstenar. Marestenar ... Äro skal af sjö-igelkåttar stenvandlade; af rund, oval, kantig, irregulair eller plan figur. Wallerius Min. 382 (1747). Rinman (1788).
2) i ssgr.
Ssgr: DAVIDS-HARPA, se d. o. —
-SKÖLD30~2. [med afs. på bet:s uppkomst jfr Hjelmqvist Bibl. pers. namn 95 (1901)] (i skildring af trolldomsväsendet i ä. tid) benämning på ett magiskt redskap gm hvars inkastande i elden vid eldsvådor man ansåg sig kunna få lågorna att slockna. Rydberg Magi 137 (1865). —
