DEGENERERAD dejen1ere4rad l. deje1- l. de1jen-, i Sveal. äfv. -e3rad2, p. adj.
Etymologi
[p. pf. af DEGENERERA; jfr t. degeneriert, fr. dégénéré samt eng. degenerate, degenerated]
urartad; vansläktad, försämrad. Den vanmägtiga sanden förmådde sällan komma längre (i södra Småland), än till ljung, vårråg och degener(er)ad barrskog. Törneros Bref 1: 282 (1827). Djuret är på de minst degenererade (guldbrakteat-)typerna en ganska realistiskt tecknad häst. S. Söderberg i Ant. tidskr. XI. 3: 11 (1892). — särsk.
a) patol. o. anat. jfr DEGENERATION b. Hjertsubstansen var starkt fettvandlad, arcus aortæ utvidgad, här och der ateromatöst degenererad. Hygiea 1851, s. 245. Den cell, som blifvit albuminöst degenererad, kan återgå till sitt förra tillstånd. C. Wallis i Ill. hels. 169 (1885). — jfr FETT-DEGENERERAD.
b) antrop. jfr DEGENERATION c. En slägt kallas degenererad, när en ny generation deraf ständigt visar mindre lifskraft än den närmast föregående, så att den tenderar att slockna ut. Herrlin Snille o. själssjukd. 16 (1903). En af dessa moraliskt fullkomligt degenererade, men fantasifulla och intelligenta individer med tung ärftlig belastning. GHT 1907, nr 7, s. 12. — särsk. i substantivering. Jolin Mathieu 178 (1894). Den abnorma sexuella kärleken hos de högre stående degenererade. Laurent Abnorm sexuell kärlek 47 (1896; kapitelöfverskrift). Magnan .. har skaffat begreppet ”degenererade” borgarrätt i Frankrike. Han delar de degenererade i 4 klasser, nämligen idioterna, de svagt begåfvade och de ”desekvilibrerade”, folk utan andlig jämvikt; den högst stående klassen kallar han ”de öfverlägsna degenererade”, och i denna klass finner man ofta folk, som äro ”genier till sin intelligens, men idioter i moraliskt hänseende”. GHT 1897, nr 226, s. 2.
