DEGNA de3gna2 (de`gna Weste), v. -ade.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Blek.) degna i samma bet. Om ordet är en gammal bildning, är det sannol. en afl. till ett mot d. deig, öm (om tänder), nor. deig, isl. deigr, mjuk osv., mnt. dech, t. teig svarande adj., som dock bl. synes vara kändt från sv. dial. (Gottl.) daigbäint, ömfotad, daigtändt, ömtändt. Ordet skulle då motsvara nor. deigna, blifva mjukare, ehuru anslutning till sbst. DEG senare ägt rum. Det skulle emellertid också kunna vara en sen (ngt oregelbunden) bildning till DEG o. DEGIG, ungefär som KROKNA står vid sidan af KROK o. KROKIG. — Det i sydsv. dial. (t. ex. Skåne o. Blek.) förekommande dejna, bereda deg, d. dejne, älta, knåda (med afs. på deg) är sannol. eg. samma verb, med senare utvecklad tr. (o. abs.) anv. Jfr äfv. t. teigen, såväl intr. som tr. (o. abs.)]
