DELIBERATIV del1iberati4v, l. de1-, l. 101—, äfv. 01—, stundom 0400~1 l. 0300~2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. deliberativ, eng. deliberative, fr. délibératif, af lat. deliberativus, afl. till p. pf. af deliberare (se DELIBERERA)]
2) [jfr motsv. anv. i t.; i anslutning till nylat. conjunctivus deliberativus ss. benämning på den i ifrågavarande slags satser nyttjade konjunktiven (se t. ex. Kühner Schulgram. d. gr. spr. 307 (1851))] språkv. i sht i fråga om de klass. språken, om sådana (i sht med frågepron. l. frågeadv. inledda) frågesatser l. frågor som uttrycka öfverläggande, tvekan l. villrådighet om hvad den frågande själf bör göra. Löfstedt Gr. gram. 189 (1868, 1873). Cavallin Gr. synt. 176 (1879). Jfr: De på hortativt svar beräknade frågorna, t. e. hvad skall jag göra? .. eller skall jag resa? .. äro hvad äldre författare mena med termen ’deliberativa frågor'. Noreen Vårt spr. 5: 121 (1904). Jfr äfv.: I deliberativ betydelse förekomma äfven indicat(ivus) futuri och opt(ativus) med ἄν. Säve Gr. synt. 42 (1864).
