publicerad: 1909
DEMIURG dem1iur4g l. de1-, m.; best. -en; pl. (i bet. 2 mindre br.) -er. Anm. I ä. tid användes den lat. formen på -us l. den gr. på -os. Lodtman Philos. lärdomsh. 58 (1762; i bet. 2 a). Hammarsköld Philos. hist. 1: 345 (1825; i bet. 2 a; men s. 343: Demiurgens). Jfr: Et Råd af 10 Dæmiurgi. Eberhardt Allm. hist. 1: 162 (1766; i bet. 1).
Etymologi
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., lat. o. gr.] i fråga om förh. i det forntida Grekland: benämning på en högre ämbetsman (med delvis okänd befogenhet) i vissa (i sht doriska) stater; ofta i pl. om ett kollegium af dylika ämbetsmän. Förnämste Öfverhetspersonen hette .. här (dvs. i akaiska förbundet) Strategos. jemte hvilken tio Demiurger besörjde regeringsärenderne. Norrmann Eschenburg 2: 165 (1818). 2 NF 1: 418 (1903; i fråga om det akaiska förbundet). jfr: Ämbetsmännen (i Argos) buro det allmänna namnet demiurger .. d. v. s. statsförrättningsmän. (Alexanderson o.) Knös Gr. fornk. 340 (1885).
2) [utgående från en redan i den klassiska gr. (Xenophon, Plato) vanlig allmännare bet. ’frambringare, upphofsman', ofta om Gud; jfr Ebr. 11: 10 samt δημιουργὸς τῶν πάντων hos Josephus] (jfr anm. under a nedan) filos. i sht metafys. i vissa filosofiska system; i sht i best. sg.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., senlat. o. gr.] inom gnosticismen, benämning på världens skapare, fattad ss. ett från den högste Guden skildt (enl. den urspr. uppfattningen honom underordnadt) väsen. Rydberg Bib. lära 316 (1868, 1893). jfr: Henok och Elias, som i vissa medeltidsskrifter äfven få uppträda som demiurger, medhjälpare vid skapelsen. Noreen Spr. stud. 1: 131 (1895). — särsk. i vissa yngre gnostiska system, om (den materiella) världens skapare (o. behärskare) ss. ett mot den högste Guden fientligt väsen, delvis identifieradt med Gamla Testamentets Gud. Anima, som tröstlös gråter / I Demiurgens band. Stagnelius 2: 211 (1821); jfr anm. nedan. Tankens flygt i all dess spänning hinner / Öfver Demiurgens molnverld ej. Därs. 222; jfr anm. nedan. Verldsfurste eller Demiurg: den, som naturens absoluta medelpunkt sig sättande, från Gud affälliga fenomenmenniskan. I bibeln kallas han syndens menniska, Antichrist. Därs. 138. Hammarsköld Philos. hist. 1: 343 (1825). (Lockelserna under eremitlifvet) göra sinnligheten till envåldsherrskaren och demiurgen, som inblåser sitt lif i hvarje tanke och känsla. Rydberg Ath. 392 (1859, 1876). NF 5: 1322 (1882). jfr: Verldsskapelsen, d. ä. materiens formande skedde (enl. gnostikerna) genom Demiurgen, hvilk(en) några gnostiker ansågo vara det ofullkomligaste goda, andra ett ursprungligen ondt väsende. Anjou Kyrkoh. 15 (1842, 1867). Anm. Ordet är för svenskar hufvudsakligen bekant gm skalden Stagnelius' dikter. Bland de föreställningar som denne upptog från gnosticismen var också den om ’demiurgen' l. ’världsfursten', hvarmed han tidigast synes hafva gjort bekantskap i (Norbergs inledning till den af honom 1815—16 utgifna) ’Codex Nasaræus' l. ’Adams bok'.
b) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. gr.] inom nyplatonismen o. därmed besläktade system, benämning på ’världssjälen', vanl. fattad (ss. en andra emanationsform af det absoluta o.) ss. princip för världens skapelse. Atterbom i Phosph. 1811, s. 572. Hammarsköld Philos. hist. 1: 340 (1825). Numenius antager såsom förmedlare mellan den absolute eller ”förste” guden och materien en ”andre” gud, verldsbildaren eller demiurgen. Wägner Filos. hist. 252 (1892).
Spoiler title
Spoiler content