DEMISSION dem1iʃω4n l. de1-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. demission, fr. démission, vbalsbst. till démettre (hvarom se Hatzfeld o. Darmesteter). De ä. anv. (se under 1 o. 2) torde åtm. väsentligen bero på en (sannol. redan i det långifvande språket skedd) förväxling med DIMISSION (se d. o.; jfr motsv. förh. vid DEMITTERA); jfr Murray (med annan uppfattning). Den moderna bet. (se under 2) beror på lån från fr. démission]
1) [jfr eng. demission, ä. fr. démission i bet. ’bortsändande'] (†) permission, ledighet, lof. Alla höllo för Rådsamt så gott wara att låta blifwa Scholan med alle (dvs. helt o. hållet). .. Hwarföre gaf iag tå Demission samma dag effter middagen. Växiö domk. akt. 1694, s. 777.
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr. (jfr ofvan)] entledigande, afsked; numera bl. om frivilligt afskedstagande från ett (högre) ämbete l. en (högre) befattning, nedläggande (af ett ämbete); äfv.: afskedsansökan. Demission, förlof, afsked. Swedberg Schibb. 263 (1716). (Tessin) begärde sin demission. S. A. Piper (c. 1780) hos Fersen Hist. skr. 2: 164. Pfeiffer (1837; gm tryckfel står: dimission). NF (1879). (Den fr. ministern) Sarrien har ingifvit sin demission. LD 1906, nr 245, s. 3. ”Hufvudstadsbladet” (har) gifvit uttryck åt den uppfattning, att senaten icke bort erbjuda demission. SD(L) 1908, nr 144, s. 7.
