DENDRIT dändri4t l. den- (dendri´t Weste, dänndri´t Dalin), r. (m. Weste, Dalin(1850), Kindblad(1868)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(dentriter (pl.) Linné (se under 1; möjl. tryckfel))
1) [jfr t. dendrit, eng. dendrite, fr. dendrite, nylat. dendrites (jfr lat. dendritis hos Plinius, hvilken dock synes åsyfta ngn ädelsten), substantivering af gr. δενδρίτης, adj., hörande till träd, träd-, afl. af δένδρον (jfr TRÄ)] miner. fin, om grenverket hos ett träd l. en buske o. d. påminnande teckning på ytan af vissa stenarter (t. ex. sand- l. kalksten, marmor osv.) som har uppkommit därigenom, att i stenens sprickor inträngt lösningar af vissa salter, ur hvilka sedan mineralföreningar urskilts; sten på hvars yta finnas dylika teckningar. (Bland petrifikaterna) funnos artige Dentriter, som liknade en mossa eller trä, och lundar uti mignature afritade. Linné Västg. 87(1747). Bergman Jordkl. 143(1766). Dalin(1850). Hildebrand Förhist. folk. 270(1874). 2 Uppf. b. 5: 51(1902).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr. Anv. är införd af schweizaren W. His (se Abh. d. K. Sächs. Ges. d. Wiss. 26: 363 (1889)] anat. o. fysiol. dendritiskt förgrenadt utskott från en nervcell, trädutskott. Protoplasmautlöparna eller dendriterna .. förgrena sig omedelbart i allt finare och finare grenar. Müller Anat. 224(1905).
Ssgr (till 1): DENDRIT-AGAT03~02. [jfr t. dendritenagat] agat hvars yta företer dendriter. Rinman 1: 18(1788). Nisbeth Handelslex.(1867). —
