DENOMINATIV denωm3ina~ti2v l. -ω3m- l. -om3-, l. 0400~1, äfv. 3010~2 l. denωm1inati4v l. -ω1m- l. -om1- l. 10104, n.; best. -et; pl. = l. -er; l. DENOMINATIVUM denωm3ina~ti2vum osv., n.; best. -ivet l. =; pl. -iver, äfv. -iva.
Etymologi
[jfr t. denominativum, eng. denominative, af nylat. denominativum, substantiveradt n. af denominativus (se DENOMINATIV, adj.)]
språkv. ord som är afledt af ett nomen (l. en nominalstam); motsatt DEVERBATIV, sbst. G. Dalin (1871). NF (1880). Denominativer på -an, -ôn. E. Hellquist i Ark. f. nord. filol. 7: 48 (1891). Tamm Avl.-änd. hos sbst. 32 (1897). (Ändelsen) -ing (har) också tjänat till bildande af mask. och fem. denominativer .. t. ex. drottning af drotten, käring af karl, svarting af svart. Cederschiöld Verbalabstr. 26 (1908).
Ssgr: DENOMINATIV-BILDNING03001~, äfv. 30101~ l. 01003~ l. 10103~20. Olson ÖgL ljudl. 20 (1904). —
-SUFFIX~02. suffix hvarmed denominativ bildas. Tamm Avl.-änd. hos sbst. 45 (1897). —
-VERB~2. (mindre br.) denominativt verb. Tamm Avl.-änd. hos sbst. 88 (1897).
