DENUDERA de1nɯde4ra, äfv. den1-, stundom -u-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DENUDATION (se d. o.).
Etymologi
[jfr t. denudieren, eng. denude (äfv. denudate), fr. dénuder, af lat. denudare, af de, bort, af, från, o. nudare, göra naken, blotta, af nudus (jfr NUDITET o. NAKEN)]
1) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. lat.] blotta gm aflägsnande af det som betäcker, lägga bar. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fr.] kir. blotta (ett ben l. en knota o. d.); jfr DENUDATION 1; i sht i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Känslighet i ”denuderade” rötter, eller vid sådana tillfällen der tandköttet dragit sig tillbaka och mer eller mindre blottat ej blott tandhalsen utan ock rötterna af resp. tand. O. Ulmgren i Odontol. tidskr. 1905, s. 127. Denuderade tandhalsar. Därs. 222.
b) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt liknande anv. i fr.] geol. blotta (underliggande berggrund, lager osv.); äfv.: förstöra l. bortskaffa (ett öfre lager, en öfver omgifningen sig höjande formation), så att det under liggande blottas; jfr DENUDATION 2. Rinnande vatten har .. en tvåfaldig uppgift, dels att förstöra eller denudera förut bildade lager, dels att nybilda andra. Holmström Geol. 6 (1877). En höjd, som årtusenden skulle behöft att denudera. Strindberg Hafsb. 50 (1890). De denuderande krafterna. A. Högbom i Sv:s rike 1: 48 (1899).
2) [jfr liknande anv. i eng. o. lat.] (†) i öfverförd anv.: utblotta, utarma. Om dessa provinciers statu hafver jagh för dette skrefvet Edher till; ähr så uthi eene som andre måtto denuderet. J. Skytte i Oxenst. brefv. 10: 344 (1633).
