DERIVATA de1riva3ta2 l. der1-, äfv. 1040, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[uppkommet gm en, efter hvad det vill synas, i sv. gjord latinisering af fr. dérivée, som gm ellips framgått ur fonction dérivée, ’härledd funktion', till dériver (se DERIVERA). Termen fonction dérivée infördes af Lagrange o. har tidigast anträffats i Kungl. Akad:s i Berlin ”Mémoires” för 1772; det enkla dérivée möter tidigast hos Arbogaste Des calculs des dérivations (1800) samt hos Lagrange Leçons sur le calcul des fonctions (1806)]
mat. benämning på det gränsvärde hvartill förhållandet mellan en funktions tillväxt o. den oberoende variabelns tillväxt närmar sig, då den senares tillväxt närmar sig 0; differentialkoefficient. C. J. Malmsten i Öfvers. af VetAFörh. 1846, s. 324. Björling Diff.-kalk. 65 (1866, 1908). Hallgren Läran om funktioner 64 (1908).
