DERIVATIV de1rivati4v l. der1-, l. 300~2, äfv. 400~1 l. 0104, stundom 030~2 l. 040~1, sbst., n.; best. -et; pl. = l. -er; äfv. DERIVATIVUM de1rivati4vum l. der1-, l. 300~20, äfv. 400~10 l. 01040, n.; best. -vet, i best. anv. äfv. utan slutart.; pl. -ver l. -va.
Etymologi
[jfr t. derivativ(um), eng. derivative, af lat. derivativum, n. sg. af derivativus (se DERIVATIV, adj.)]
språkv.
1) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (numera föga br.) derivat, afledt l. härledt ord. Derivativum, härstammande ord. Holmberg (1795; under dérivé). Olde Fr. spr. 9 (1843).
2) (ny anv.) ordbildningselement tjänande till att bilda ett derivat l. en afledning af en rot, en stam l. ett annat ord. Affixer i egentligaste bemärkelse, dvs. ”derivationsaffixer” eller kortare uttryckt derivativer. Noreen Vårt spr. 7: 15 (1906).
