DERIVATIV (derivati´v Weste; beträffande uttalet se för öfr. DERIVATIV, sbst), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. derivativ, eng. derivative, fr. dérivatif; af lat. derivativus, härledd, adj. till derivare (se DERIVERA)]
1) härledd.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] (numera föga br.) språkv. härledd, deriverad (se DERIVERA 3 b δ). Derivativa verb. Derivativa ord. Dalin (1850). — jfr: (Det finska) pesä (betyder): bo, (egentligen fågel-bo), hvaraf det sedan derivatift (dvs. gm härledning l. betydelseöfverföring, sekundärt) blifvit lämpadt på det som har utseende af ett bo. C. A. Gottlund i Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 789.
b) [jfr t. derivativer erwerb] jur. i uttr. derivativt fång, fång som stöder sig på fångesmans egen rätt. Laga fång äro .. derivativa, då äganderätten öfvergår från en person på en annan. Schrevelius Civilr. 2: 22 (1847, 1857). 2 NF 3: 107 (1904).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] som afleder l. leder bort (blod l. annan vätska); i ssgn -MEDEL.
