DESERT desær4t, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr fr. désert, af lat. desertus (jfr särsk. termen deserta causa), p. pf. af deserere, öfvergifva, af de, af, bort, o. serere, sammanfoga, anknyta, inleda (en strid, ett samtal osv.); jfr INSERAT o. ASSERTORISK; jfr äfv. t. o. eng. desert, som dock ej synas förekomma i den speciella juridiska bet. som nedan anföres]
(numera ej gärna i mera sammanhängande skriftlig framställning) jur. eg. öfvergifven; om rättegångsmål i högre instans däri part på grund af underlåtet iakttagande af vissa bestämmelser förlorat sin talan; jfr DESERTION c. Så finnes doch the Parter, hwilka påstå at Principalens sak och talan bör wara desert, för thet at Fulmächtigen sig ey påmint bemälte (revisions-)Eed i rättan tid at fulgiöra. Schmedeman Just. 1578 (1700). Abrahamsson 605 (1726). Alla de mål, som innom 1735 års slut, icke hade blifvit bevakade (skulle enl. 1741 års riksdagsbeslut) för deserte anses. Botin Hem. 2: 230 (1756, 1789). Naumann Tidskr. f. lagstiftn. 1873, 1: 315 (i rubrik). Ett hos kammarrätten desert mål. H. Rettig i Saml. af K. resol. rör. bev. förordn. 10: 166 (1906; i rubrik).
