DESERTION des1ærtʃω4n l. de1-, l. -är- l. -er-, l. -rʃ- (desärrtschón Dalin), r. (f. Dalin(1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. desertion, fr. désertion; af lat. desertio (-ōnis), vbalsbst. till deserere (se DESERT, adj.)]
a) (numera mindre br.) rymning, desertering. Desertionen och Soldaternas rymmande tager nu .. öfwerhanden. Stadg. ang. landtmil. 3: 187 (1692). Armeen smälte bort af hunger och desertion. Eberhardt Allm. hist. 3: 114(1776). Dalin(1850). Ekbohrn Främ. ord(1868, 1878).
b) († utom i ssgn -PROCESS) i allm.: öfvergifvande; stundom: affall. Huru stort hade icke detta rike (dvs. Danmark) varit, om intet dess krona genom tvång bragt hela länder till desertion. Chydenius 14(1765). Desertion .. Affall ifrån troslära etc. Dalin(1850).
c) [jfr lat. desertio appellationis] († utom i ssgn -PÅSTÅENDE) jur. underlåtande att bevaka sin rätt, försittande af sin talan. Der den appellerande Parten påstår desertion (dvs. yrkar, att motparten skall anses hafva försuttit sin talan). Abrahamsson 605(1726).
Ssgr: (c) DESERTIONS-DOM. [jfr lat. sententia desertoria] (†) jur. dom som i en öfverrätt fälles i ett mål där käranden underlåtit att bevaka sin talan. För Revisions Domar, Desertions Domar, Confirmationer på Förlikningar .. betalar den, som saken vinner .. 8 Daler Silfvermynt. Publ. handl. 6: 3872(1755). SPF 1840, s. 99.—
(b) -PROCESS103~02. [jfr t. desertions-prozess] jur. rättegång på grund af egenvilligt öfvergifvande af make. Abrahamsson 263(1726). Schrevelius Civilr. 3: 128(1849, 1858). —
(c) -PÅSTÅENDE~0200. jur. framställande af anspråk på ersättning för svarandetalans bevakande i öfverrätt, då motparten uteblifvit. Branting Förf. 1: 342(e. handl. fr. 1809). Framställande af anspråk på ersättning för svarandetalans bevakande, s. k. desertionspåstående. Kallenberg Förel. ö. rätteg.-balken 2: 83(1902).
