DESPERERA des1pere4ra l. däs1- l. de1-, l. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. DESPERATION (se d. o.).
Etymologi
[jfr holl. despereeren, ä. fr. despérer, mlat. o. lat. desperare, af de, af, från, ur, här med upphäfvande bet., o. sperare, hoppas, vänta]
(numera knappast br.) förtvifla, misströsta. På thet ingen vthaff osz .. må .. desperere och förtwifla om Gudz Fadherligha hielp i rättan tijdh. Rothovius Likpr. ö. Elin Pedersd:r B 1 a (1622). Camerarius är ganska siukligh, så att han vill desperera, om han till någon stadigh vällmågo skall komma kunna. Oxenst. brefv. 1: 488(1629). Desperera, wahnhoppas. Swedberg Schibb. 264(1716; bland ”Fremmande ord .., som hos osz merendels onödigt brukas”). Sahlstedt(1769). Han despererar sjelf om sit vederfående. Porthan Bref t. Calonius 427(1797). Tänk er, onkel, jag må desperera! Runeberg E. skr. 2: 187(1833). Desperera .. förtvifla, misströsta. Ekbohrn Främ. ord(1868, 1878).
