DESS däs4, n.; best. -et; pl. =.
mus. den med ett halft tonsteg sänkta tonen d, den mellan c o. d befintliga ton som tecknas med ♭ för d. (En liten sekund) innehåller en half ton, c—cis (des). Miklin Marpurg § 3 (1782). Des. Det lägre intervallet mellan C och D. Envallsson Mus. lex. (1802). Dess. Namnet på den med ett ♭ företecknade noten d. Höijer Mus.-lex. (1864). Bergenson Musikl. 17 (1903). — jfr DUBBEL-DESS. — i utvidgad anv.
a) om tonart som har dess till grundton, i sht om dess dur. Den här satsen går i dess. — särsk. i uttr. dess dur, dess moll (äfv. skrifna dess-dur, dess-moll, stundom uttalade däs3~dɯ2r, däs3~mol2, l. 4~1). Mecklin För beg. i tonk. 17 (1802). Dess-dur. Den tonart, som företecknas med fem ♭ och hvars 1:sta ton är dess. Höijer Mus.-lex. (1864). En nocturne (dess-dur) af Chopin. PT 1907, nr 276, s. 3.
b) om nottecken som utmärker tonen dess.
c) om sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angifver tonen dess.
-DUR~2, se a ofvan. —
-DURS-ACKORD—0~02. —
-DURS-KONSERT—0~02. (-dur-konsert). Sindings dess-durkonsert, hvilken, .. är fullkomligt urkraftig i sin Wagneriserade norskhet. PT 1908, nr 97 A, s. 3. —
-DURS-PRELUDIUM—0~0200. (-dur-preludium) Vekt och sångbart spelades det bekanta lilla dess-durpreludiet af Chopin. PT 1901, nr 259, s. 3. —
-DURS-SKALA—0~20. (-durskala) På dess-durskalans fjärde ton gess bildas gess-dur. Bergenson Musikl. 29 (1903). —
-MOLL~2, se a ofvan. —
(a) -SATS~2. Den innerliga värme och okonstlade naturlighet, hvarmed Dess-satsen i duetten (i ”trädgårdsscenen” ur operan ”Faust”) framfördes. SD(L) 1902, nr 508, s. 6. —
-STRÄNG~2.
