DESULTORISK des1ultω4risk l. de1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. desultorisch, eng. desultorious, desultory, efter lat. desultorius, adj. till desultor, konstryttare, eg. en som hoppar af (o. på) hästen, af desilire, hoppa ned, af de, ned, o. salire, hoppa, skutta (jfr SALTOMORTAL samt INSULTERA, RESULTERA)]
(numera föga br.) som planlöst hoppar från det ena till det andra, afvikande än hit än dit; som sker ryckvis; ostadig, flyktig, vankelmodig; planlös; rapsodisk. Häraf är tillika begripeligt, hvarföre öfverläggningarna äro så desultoriska, och huru det kunnat vara möjligt, at i de mest tvingande angelägenheter hela månader uppehålla besluten. Litt.-tidn. 1796, s. 323. Han .. läste .. mycket men ganska desultoriskt. J. Stenhammar i LBÄ 14—15: 41 (1798). (Gradmätningar hafva visat) att i den elliptiska böjningen (af meridianerna) finnas en mängd desultoriska afbrott. Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 1: 86 (1854). Jean Pauls .. ofta bizarra och desultoriska humor. Ahnfelt Stud.-m. 1: 107 (1857). 2 NF (1906).
