DESTRUKTIV des1trukti4v l. de1-, stundom 30~2 l. 40~1, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. destruktiv, eng. destructive, fr. destructif, af lat. destructivus, af destruere (se DESTRUERA)]
adj. till DESTRUERA: som har en förstörande verkan; som går ut på att förstöra l. nedrifva l. kullstörta l. upplösa l. tillintetgöra; förstörande, nedrifvande; upplösande; i sht i fråga om religiösa, filosofiska, politiska l. sociala förh. Höpken 2: 674 (1771). Den destructiva (princip), som alltid inom den jordiska tiden ingår i hvarje särskild cultur-form, och der åtföljer den förra (dvs. den konstruktiva) såsom dess skugga, eller fastmer såsom dess caricatur. Atterbom Philos. hist. 337 (1835). De i Europa i allmänhet rådande destructiva lärorna. I. Hwasser (1841) i Förh. o. upps. 21: 78. Hegel var .. i det hela mera konservativ än destruktiv. J. J. Borelius i Tidskr. f. litt. 1852, s. 144. De förre (dvs. de konservativa) hafva så länge vaggat sig med visan om liktydigheten af liberal med ”destruktif”. Vinterbladet 1853, s. 8. De destruktiva naturer, som rifva ned utan att bygga upp. C. D. af Wirsén i PT 1901, nr 143, s. 3. Den nationella självkritiken är hos oss så skärpt, att den stundom blir rent av destruktiv. Heidenstam Dagar 47 (1905, 1909). — särsk. kem. i uttr. destruktiv destillation, se DESTILLATION b, o. destruktiv verkan, destruktion, differentierande verkan, den inverkan vissa ämnen ss. aluminiumklorid o. koncentrerad svafvelsyra utöfva, i det de lösgöra vissa atomgrupper o. tillföra dem till en annan molekyl.
